Arkiv för november, 2011

En tanke om en tanke som behöver sättas på pränt

Att reflektera kring det man gör är viktigt! Jag försöker hela tiden göra det, reflektera alltså.
Över vad jag gör, säger och känner. Även om jag aldrig är så där lagom, det ligger inte riktigt i min natur. 😉
Ibland tänker jag alldeles för mycket, mer än vad som är sunt och nödvändigt.  Ibland rusar jag på och glömmer helt att tänka. Men min absolut tydliga och klara intention är att ständigt reflektera över mig och mitt varande.

Tanken i denna skrivandes stund började med att hålla till i området kring lärplattform som koncept, vilket inte var en tanke tagen ur luften. Jag satt här på min kammare och förberedde lite temarum i just vår lärplattform Fronter.

Den här texten blev bland annat nedskrivna funderingar om vinsterna med Fronter som lärplattform, men också en reflexion om att dela med sig, om att lära tillsammans och släppa kontrollen…och en massa babbel där i mellan…typ!  Det här är bara mina tankar och den enda som behöver stå för dem är jag själv.

Note to self: Först kan jag inte låta bli att fascineras över hur saker processas i knoppen. Dessa tankehopp är fantastiska när man funderar över dem. Man gör en sak, fnular på något och så har tanken fått fart och svingas vidare i de spännande tankekrokarna som finns inuti. En sak som är en sak som leder till en helt annan sak. Snacka om att resa på plats 🙂

 Lärplattformens varande eller icke varande, det är frågan.


Det första jag liksom kom att tänka på handlade som sagt om läroplattformen som koncept. Jag tror absolut på styrkan i att ha saker samlade på ett och samma ställe. Det underlättar mycket. Speciellt när osäkerheten är utbredd och hämmande på många sätt.

Så här började det pyra i huvudet:

Hur använder vi egentligen Fronter?  Vi har hämtat in sidor, resurser, platser in i Fronter. Visst är vi utanför de trygga väggarna, vi använder absolut redskap och resurser utanför, men vi har samlat allt i Fronterskeppet och tar alltid stampet ”ut” inifrån våra digitala klassrum eller ämnesrum.
Alla vet alltid var vi börjar, även då vi inte vet var det slutar, tack och lov.
Ibland krävs en lekhage för att man ska våga och för att ingen ska hamna för långt efter.

Vår resa i den digitala pedagogiska sfären har alltså alltid en förmåga att antingen starta eller sluta i Fronter. Ofta dessutom både och.

Kollegor, elever och vårdnadshavare kan vara trygga med att publicera bilder, arbeten och uppgifter. Jag känner att vi har en bra och användarvänlig lärplattform som används på ett bra sätt på Magnarps skola. Sen att vi har mycket mer att utforska, många fler nivåer att använda oss av kvar, är ju sin sak. Men vi har börjat och jädrans vad vi är på gång.

Ibland krävs det små steg, där man ändå kan skena om man vill.

Min rektor påminner mig ständigt om att det är en tålamodstävling, som vi ämnar vinna, på alla plan! 🙂

Tillsammans, tillsammans med tålamod och hjärta.

Jaha, var det allt? Nej, så klart inte. Fronter är bra! Men, kruxet kommer ju när man faktiskt har gjort bra grejer, användbara sidor, resurser, lektioner eller vad det nu må vara. Så kan man inte dela dem med andra än de som själva huserar i samma miljö. Lite tokigt! Eller i klarspråk ett jätteminus!
Det är sannerligen baksidorna med att befinna sig i ett slutet rum med lösenord.

För jag tror egentligen på öppenhet, jag tror absolut på att vi måste hjälpas åt. Jag tror på goda exempel och jag tror på att dela med sig!

Att jag nu blev ombedd att hjälpa till med ett temarum gjorde att jag återigen blev uppmärksam på hur man många gånger resonerar kring NÄR man ska göra en viss sak, eller NÄR det är okej att lära sig vissa saker. Det för mig vidare till nästa lilla tankenöt:

Den andra tanken hamnade mitt i den rätt så illasmakande nöten där kommentarerna som man ibland hör handlar om: ”nej det kan vi inte arbeta med nu, de tar de upp på högstadiet, eller det går inte, det har treorna planerat in, eller den boken ska läsas då”…osv

Alltså jag förstår så klart att det är snopet så in i bomben om man har ett arbetsområde kring t.ex skönlitteratur och man i grannämnet/klassen betat av den tänkta boken och saker man planerat fallerar. I alla fall om boken bara är läst och inte djuptdykt i, ”bara” som en bra bok och man själv har tänkt att arbeta vidare med den.

Fast de å andra sidan skulle ju inte hända om man kommunicerade lite öppnare, och delade med sig av vad man gör. Då skulle nog ingen inte förstå anledningen till att då välja en annan bok som läsebok.  Insyn, delaktighet och tillsammans är ledord!

Vi har alldeles för många stängda dörrar, fortfarande!


För hur man kan mena att t.ex.: nej, vikingatiden kan vi inte prata om nu, för det har årskurs 4 tänkt gå igenom.
(Alltså säger man: Sorry, jag ser att jag här och just nu har alla chanser i världen att knyta ann till en process i ditt inre som verkligen skulle föra dig till en ny plats, till en ny nivå som lärande individ. Tyvärr så gör jag inte det för det passar sig inte enligt planeringen, min eller någon annans. Återkom om du lyckas hålla kvar vid lusten!)

Jag blir lite konfunderad och måste så klart klura på vad det egentligen handlar om. För det är ju inte rimligt att tänka att man låter bli vinstlotten eller fribiljetten bara för att det är så det är och så det alltid varit.

Jag tror på repetition, jag tror på att man succesivt borde, bör och kan tränga in djupare i ett ämnesområde, och en god chans att göra det är att det inte är okända områden man ska dyka i.  Saker behöver tid på sig för att falla på plats, för att man ska se samband och se allt i ett lite större perspektiv.  Det säger sig självt och krävs verkligen ingen hjärnfysiker för att förstå.

Jag kan nu som 34 åring få Aha-upplevelser när saker som är gjorda förlänge sen, lösryckt från ett sammanhang, plötsligt blir begripligt. Det har tagit lite för lång tid kan man tycka. Det skulle kunna handla om min egen oförmåga eller bristande kapacitet att greppa, men jag väljer att tro att det inte är så, utan att saker måste sättas in i ett sammanhang för att bli begripliga och meningsfulla.

I de tankarna är jag inte ett dugg unik, så då tänker jag att det måste handla om andra saker som gör oss så fyrkantiga i vår bild om när det är rätt tid för lärande.

(Åh, appropå rätt tid för lärande, så har min kära kollega Birgitta som arbetar med 6 åringarna ohyggligt kloka resonemang i den frågan… Men det får bli en egen stund. )

Två anledningar till att man väljer att vifta bort en yppeligt möjlighet till kunskapsutveckling kan jag komma på direkt. Säkert finns det många många fler, så klart. Och det här blir ju hemskt svart eller vitt och mycket förenklat.

1. Man har gjort sin planering som man är safe med och gärna inte vill behöva ”planera om”

Min reflexion:
(människan är lat av naturen)
Det klart att vi måste ha en planering, det är ju inte valbart, vi måste ha en planering som grundar sig i styrdokumenten och vi måste alltid ha en genomtänkt tanke i det vi arbetar med. Vad ska vi göra, varför ska vi göra det, hur ska vi göra det (mål-metod-bedömning).
Men att man sen lär sig MER än det man tänkt måste ju bara vara toppen!? Eller?

Men nu har jag inte arbetat som lärare i några 50 år, man får ”lilla gubba mig” om man mår bättre av det. Jag är i alla fall säker på att under de åren jag har fått äran att dagligen arbeta med unga så är min erfarenhet att det väldigt sällan blir som man fyrkantigt tänkt. Eller visst skulle man kunna tvinga kvar sig på platsen man är. Men vinsterna blir i alla fall, hur jag ser på saken, inte lika stora.

Det uppkommer alltid situationer som ändrar, som kräver att man tar tag i det ena eller det andra och som för oss till platser man inte kunnat ana eller planera. Det är ju det fantastiska med att få vara med andra tänkande människor. Tillsammans händer det spännande saker! Man blir i mötet med andra.

Vidare…

2. Vi i vår profession solar oss gärna i glansen av att vara den som sitter med svaren och får vara ”berättaren”. Förmedlaren av kunskap.

Min reflexion:
Visst är det coolt att få dela saker man vet, det är ju magiskt när man berättar något för någon annan människa, att man hjälper någon att förstå mer än de redan gör.

Precis som det är fantastiskt att själv få veta mer, att lära sig nya saker. Så konceptet är på inget sätt nytt eller svårt att förstå. Inte från något håll.

Men synen på kunskap eller synen på bäraren av kunskap måste väl ha reviderats några vändor. Vi strävar väl inte efter envägskommunikation, jag är inte budbäraren. Jag förverkligar mig själv som individ på andra platser än genom att predika framme i klassrummet.

Det klart att vi måste ha koll, veta saker, men det som är det allra mest spännande är att upptäcka saker tillsammans. I alla fall för mig, i min värld och vardag är det så.

Nu låter jag så lätt så där klämkäck och äckelhurtig. Det klart som fasiken att jag gillar att veta saker, jag gillar att ha koll, men jag behöver inte stenkontroll.
Stunderna för mig som verkligen är magiska är ju när man pratar om något, sår ett tankefrö och så hamnar man på en oväntad plats och kanske tvingas man säga: Oj, det har jag verkligen inte svaret på. Det har jag inte ens tänkt på. Hur sjutton ska vi kunna få veta hur det hänger ihop? Och så klurar man tillsammans.

Det är klassrumsmagi för mig.


Visst måste vi hjälpa våra unga att bli allmänbildade, men vi får nog arbeta lite på våra frågeställningar och vår approach till saker eller områden. Någon sa att ”kan man googla svaret på din fråga, så borde du nog omformulera den” 🙂

Vi med yrket som kräver flexibilitet mer än nästan någon annan yrkeskategori, vi som arbetar i en verksamhet som är så oerhört föränderlig, men människor under utveckling, vi envisas på så många plan att vara jädrigt stelbenta ibland. Märkligt!

Klart vi måste vara duktiga, kompetenta och belästa, men vi måste också vara väldigt ödmjuka inför vår egen okunskap.

Jag arbetar på en fantastisk skola, jag har kollegor som är otroligt skickliga, godhjärtade och som jag tillsammans kan växa och utvecklas med.
(det får komma ett annat inlägg om korkskallarna som borde göra helt andra saker än att vistas med nyfikna och fantastiska unga människor)

Idag vill jag avsluta med känslan som känns i hjärtat när jag tänker på mina underbara kollegor, min helt fantastiska chef och alla helt strålande barn och unga och ryms inom Magnarps skola.

Framtiden är nu!

 

Over and out!
/ Benita

Lämna en kommentar

Benitas tankar om tid

Innan jag utbildade mig för att jobba som lärare så hade jag arbetat med allt möjligt. Privat barnomsorg (som egentligen betyder passa andras barn och få betalt svart), jag har städat i butik, jag har arbetat i delikatessavdelningen på en mataffär, jag har jobbat med trädplantering, bärplockning, treskift på en livsmedelsindustri, maskinskötare vid pannkaksproduktion, jag har huserat i en kiosk, jag har varit vikarie på en förskola  och så hann jag med att bli mamma inte mindre än två gånger. Jag har helt enkelt gjort en rad andra saker innan jag kom på att jag vill ha världens bästa jobb! Arbeta med barn och unga som lärare.

Diskussionen om hur mycket det är att göra och hur lite tid vi inom skolans värld har, i alla fall på lärarsidan, är ett ständigt återkommande samtalsämne som inte med leende på läpparna ventileras vid kaffemaskinen. Det är oftast ett lärarperspektiv vi ens pratar om att bristen på tid finns. Våra elever däremot de ska hinna med så där en 16 olika ämnen där alla så klart har högsta prioritet 😉 men det blir en annan diskussion, så jag håller mig till området tid ur ett lärarperspektiv, eller tid ur MITT lärarperpektiv.

Jag hör ständigt att man inte hinner med det ena och det andra, nu har man så mycket att rätta, och inte har man hunnit med att skriva det man ska, göra en LPP ger en magsår, elevdokumentationen hinns inte med, och att ens tänka på att man ska lära sig något ”nytt” (läs använda teknik eller alternativa källor i undervisningen) hinns inte med. ”jag skulle gärna vilja, men jag hinner helt enkelt inte med…tiden räcker inte till”

Bristen på tid är det ständigt återkommande samtalsämnet! Vi hinner inte med, och det läggs ständigt på fler uppgifter på vårt bord!

Nu skulle jag ju kunna, lite så där raljerande filosofiskt, reflektera över att ”tänk, nästan det enda som det kommer mer av hela tiden, utan att vi behöver göra ett endaste dugg, är det som stressar oss allra mest” galet tokigt  vojne vojne…

Men jag låter bli det och fnular ändå på hur sjutton det kan vara att det är så det känns för så många, när det inte känns så för mig.

Så här:

Jag tycker inte att bristen på tid är det största bekymret. Jag tycker inte att vi har orimligt lite tid, eller okej, det mesta i livet vill jag ha mer tid till. Det är ju så mycket jag vill göra och att dygnet innefattas av timmar då man dessutom ska sova också kan ju göra mig superirriterad. Det är så mycket jag vill prova och lära mig.
Men jag tycker inte att vi i skolan har för lite tid!
Men det jag däremot utan att tramsa tycker, är att vi många gånger gör helt fel saker under vår tid, med vår tid.

Vi gör onödiga, slösiga och bakvända grejer som i min värld varken kan generera högre måluppfyllelse eller en härlig känsla i maggropen om att det är roligt att gå i skolan och fantastiskt att lära sig nya saker.  Vi gör en massa saker som jag inte förstår varför vi gör! Och som eleverna många gånger inte heller verkar förstå varför vi gör. Och hur mycket av det vi gör hjälper egentligen eleverna att utvecklas, hur många kommentarer på uppsatser eller prov är bedömning för lärande?

När jag var en alldeles nybakad lärare så hade jag först förmånen att dela storklass med en magisk pedagog, men efter ett år så var det dags att för mig ta en egen klass. En klass som var i B-form. Årskurs 1 och 2:or. Det var ganska hastigt bestämt att den äldre kollega som skulle gå i pension verkligen skulle göra det.

Kollegan som lämnade över till mig, läraren som aldrig hade haft en egen klass och ännu mindre förstagluttare, gav mig den traditionella genomgången om vad man skulle göra och hur man skulle göra det.  Vi satt ner och gick igenom och hon gav mig råd och förmaningar om hur saker skulle skötas. Så tog hon fram läromedlen som redan var inköpta och som skulle användas i matte och så sa hon: Du måste se till att eleverna räknar 7 sidor i veckan, annars blir inte boken klar till jul!

Ja för då var det viktigast att boken blev klar i tid, målet blev viktigare än resan! Hepp och Amen på det!

Vi slösar värdefull tid i skolan, berättar om saker som hade kunnat göra på ett helt annat sätt. När vi dessutom inte rett ut att hushålla med den tiden vi har så har vi mage att skicka med eleverna läxor hem.  Plötsligt säger vi att sakerna vi gör i skolan, eller borde göra om vi hade hunnit med, kan vem som helst hjälpa våra elever med.

  • Vare sig du är tandläkare, lokalvårdare eller inte har något arbete eller utbildning, så ska du kunna ta över min roll som lärare och stötta eleven i sin utbildning på samma sätt som jag som lärare gör. Att jag har en pedagogisk utbildning, men inte du, spelar ingen roll. Vem som helst ska kunna det här.

Eller så säger man:

  • Det här är så enkla eller kanske meningslösa saker så det är bara att avverka själv på ditt pojk eller flickrum, det kommer inte föra dig till en annan nivå, utan det är bara saker du ska beta av. Vi hann inte med det i skolan, nu får du hinna med det på din egen tid för min tid är viktigare än din.

Vem som helst kan plötsligt göra mitt jobb, jobbet som jag alla andra stunder värnar om, vill höja statusen på och som jag vill ha högre lön för, trots att jag visst inte hinner med det jag borde.

Och ska man nu envisas med läxa, så måste det väl vara saker som gör att tiden i skolan går att använda på ett mycket bättre sätt. Förberedelser inför lektionen, inte ihopsopning av saker som inte hanns med.

Visst förstår ni att jag smetar på på alla fronter! Jag har ett litet snällt troll i magen, men samtidigt står jag för det jag skriver, så klart! Tankar om läxans varande eller inte gör mig lika matt som annan dumhet och skulle ta bra många tecken att ventilera, jag sparar den till en annan stund och avslutar just den lilla tanketråden nu.

Tid skulle jag klura på. Varför känns det som tiden inte räcker till? Vem är det som inte räcker till och varför?

Jag kollade på Skolsnack här om dagen och där upprepade de ett litet mantra som är klokt och viktigt:

”att göra rätt saker, istället för att göra rätt”

De pratade om en rad saker för att bättre kunna hushålla med tiden och det handlade om allt från att identifiera när man är som bäst, att vi ska jobba tillsammans till att faktiskt göra meningsfulla aktiviteter som skänker värde.

På min skola så har vi blocklagt högstadiet, halva dagen är teoretiska ämnen och andra halvan är det moderna språk och praktisk estetiska ämnen. Det här har, förutom de långa arbetspassen som möjliggör djupdykningar, chansen att förklara och förstå utan att 40 minutersklockan ringer ut, möjligheten att göra klart och ta vid, så har det genererat gemensam tid för lärarna. Alla chanser i världen att samarbeta, ha pedagogiska diskussioner, hjälpas åt på alla tänkbara sätt för att utveckla ämnet och sig själv.

MEN om man då väljer att göra på samma sätt som man alltid gjort är det jäkligt tufft att jobba i en bok i flera timmar i sträck… Det här är ett sätt att på alla plan avrätta bristen på tid i skolan, men bara om man som lärare gör rätt saker. Återigen är det så många saker vi gör som så lätt blir kontraproduktiva om det inte görs på rätt sätt.

Och faktiskt, med risk att inte bara trampa på tår, fötter eller smalben, så menar jag att det är så; Det är vi som måste välja att göra rätt saker på rätt sätt.
Kollegors panik i magen är ju inte påhittad, känns det så så är det på riktigt och viktigt. MEN frågan är mer behöver det verkligen kännas, och hur ska vi hjälpas åt för att man ska få rätt proportioner på sakerna som känns. Får vi mer tid eller mer gjort om vi gnölar om det? Hur ska vi hjälpas åt för att det ska vara roligt mitt bland implementeringsarbeten och digitalisering? Jag är alldeles alldeles säker på att det kan det förstår ni.

Visst är vi en målstyrd skola, vi har nationella, centrala och lokala (styr-)dokument att vila oss på, men hur vi gör det är allt upp till oss själva. Kasta Jante åt skogen, ta hjälp av varandra, nätverka, klura på hur mycket vi gör som vi liksom bara ärvt i tron om att det är så det ska vara och så lägger vi krut på essensen i vårt uppdrag. Hjälpa till att föra våra unga framåt i livet med rätt packade väskor, med lust och glädje och fokus på bedömning för lärande!

Jag har världens viktigaste jobb, jag har världens bästa jobb!

/ Benita

5 kommentarer

Hur göra för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap samt bygga förutsättningar för att driva skolutveckling

Hur göra för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap samt bygga förutsättningar för att driva skolutveckling

I styrdokumenten i form av både Lgr11 och Skollagen (2010:800) blir rektors ledarskap ytterligare förtydligat. Hur ser detta förtydligade uppdrag ut i realiteten i den moderna Svenska skolan?

Handlar det om att vara ute konkret i klassrum och undervisningssituationer med kvalitativa verksamhetsnära observationer mer än man varit tidigare och vara en förtydligad pedagogisk ledare på så sätt?

Värt att nämna i sammanhanget så nämns rektor över 100 gånger i Skollagen (2010:800) vilket inte direkt har minskat arbetsbelastningen och definitivt inte ansvaret om man säger som så.

För att klara uppdraget och att utveckla rektors pedagogiska ledarskap krävs det, förutom att man som rektor förser sig med duktigt folk kring sig, enligt mitt sätt att se det hela på en lärande organisation som genererar gemensam tid, en gemensam pedagogisk grundsyn med en välprocessad bedömningspolicy, ett tillsammans perspektiv och ett stort hjärta som hela tiden vill ta till sig och kunna/våga sortera bland all ny forskning och nya rön.

Nedan kommer jag att redogöra för ovanstående fyra punkter;

En lärande organisation som genererar gemensam tid
I grund och botten uppfattas det i allmänhet att i skolans värld så räcker inte tiden till pga av en mängd olika faktorer. Pedagoger som möts i klassrumsdörren eller i korridoren måste där och då snabbt avhandla vad det nu än månde vara såsom exempelvis något elevärende eller utbyte av information man annars inte hinner med.
Känslan som pedagog att känna sig otillräcklig och att ständigt befinna sig i ett ekorrhjul blir i en sådan organisation, vilken jag tror är otroligt vanlig i dagens svenska skola, allt annat än lärande och utvecklande.

I Skollagen (2010:800) är ett helt kapitel tillägnat ”Trygghet och studiero” (kap5) och det riskerar att bli varken trygghet eller studiero om pedagoger känner sig ständigt stressade vilket självfallet läcker över på eleverna. Hur göra då för att komma runt allt ovan och som gynnar den lärande organisationen genom att finna gemensam tid?
På Högstadiet på Magnarps skola i Ängelholms kommun har vi, all skolpersonal med inflytande av eleverna och i samråd med vårdnadshavarna, tagit ett första steg mot en modell som genererar i enormt mycket gemensam tid för pedagogerna samtidigt som det även gynnar kunskapsinhämtningen hos eleverna (enligt kartläggningar som gjorts). Vi har nämligen samlat ihop lektionerna till långa sköna undervisningspass vilket gynnar alla elever. Man hinner bli färdig samtidigt som man hinner borra djupare.

En skoldag på Magnarps skola högstadie ser för eleven ut som så att halva dagen har eleven ett långt teoretiskt (ma/sv/so/no/en) undervisningspass medan den andra halvan av dagen har eleven moderna språk eller praktisk-estetisk verksamhet. Då lärarna är schemalagda samtidigt har de också sin arbetsplatsförlagda tid samtidigt mellan 15-20 klocktimmar på plats.

Detta genererar otroliga möjligheter för att uträtta storverk genom att alla spontanmöten som beskrivits ovan inte behövs utan man kan i lugn o ro ta och diskutera/reflektera/föra pedagogiska samtal tillsammans i arbetslaget en halv dag om dagen-vilka fantastiska förutsättningar för skolutveckling!

Snacka om förutsättningar för en lärande organisation! Detta ger också rektor en fantastisk möjlighet att vara pedagogisk ledare genom att både ha skapat gemensam tid åt pedagogerna samt förutsättningar för att rektor varje dag har möjlighet att föra pedagogiska samtal både enskilt och i arbetslaget med pedagogerna utan att det måste forceras fram tid. Reflektioner och pedagogiska samtal skall ta och tar tid!

Att vi sedan även har gemensam förmiddagsrast för hela skolan samtidigt och morgonmöte för all personal varje fredag förutom de ordinära konferenserna försämrar inte direkt förutsättningarna för den lärande organisationen i allmänhet och utvecklingen av rektors pedagogiska ledarskap i synnerhet.

En gemensam pedagogisk grundsyn
Med förhållandevis mycket gemensam tid för pedagogerna ligger själva fundamentet klart för den lärande organisationen som enligt mitt synsätt genererar i en utveckling av rektors pedagogiska ledarskap. Att även ha en gemensam pedagogisk grundsyn och en genomarbetad bedömningspolicy i bedömning för lärandes anda på en skola är också av yttersta vikt för att utveckla både den lärande organisationen samt rektors pedagogiska ledarskap.

Karlstads Hans-Åke Scherp menar att det pedagogiska ledarskapet består i alla möten och samtal, planerade, spontana, korta, långa, på exp eller i korridoren mm mm man som rektor har varje dag hela tiden. ”Allt rektor gör är pedagogiskt ledarskap….möjligtvis kanske inte brandskyddsarbetet” sa Scherp på skoledarkonferensen på Tylösand i Halmstad i höstas. Scherp menade också på att en skolas organisation består av en arbetsorganisation och en utvecklingsorganisation.

-I arbetsorganisationen hanterar rektor tillsammans med den styrgruppen frågor som schema, tjänstefördelning, arbetsmiljö, brandskydd, ekonomi mm, mm.

-I utvecklingsorganisationen hanterar rektor de pedagogiska frågeställningarna tillsammans med styrgruppen för utv. org.

Här kan man verkligen tala om ett utvecklat pedagogiskt ledarskap för rektor! Det är viktigt att styrgruppen här, tillsammans med övriga kollegiet självfallet, skapar en gemensam pedagogisk grundsyn och en bedömningspolicy efter Docent Christian Lundahls Bedömning för Lärande metoder vilket Hatties studie belyser som den största påverkansfaktorn för högre måluppfyllelse. Detta trycker även Scherp på; ”att ha en gemensam vision om hur undervisning skall bedrivas är en förutsättning för framgång”. Processandet både i styrgrupp och i kollegiet är en otroligt häftig process i det gemensamma lärandet och där och då är det verkligen tal om en utveckling av rektors pedagogiska ledarskap!

Ett tillsammansperspektiv
Det tredje benet av fyra för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap anser jag vara att man på enheten har ett tillsammansperspektiv vilket till vissa delar redan är beskrivet ovan. Med det menar jag att man inom enheten har högt till tak och verkligen kan stöta och blöta saker i den gemensamma lärandeprocessen samtidigt som när man väl kommit överrens (eller inte) så håller man sig till det beslut som är tagit. Allting går i vågor, framförallt livet, och då är det viktigt att man har kollegor kring sig som stöttar i vått och torrt och att man som kollegor och medmänniskor verkligen ser varandra. Att även ha en ledare som ser sin medarbetare är en grundförutsättning anser jag för en framgångsrik organisation och även här tangerar det hela rektors pedagogiska ledarskap.

Ett stort hjärta som hela tiden vill ta till sig och kunna/våga sortera bland all ny forskning och nya rön.
Den sista aspekten kan man koka ner och sammanfatta till att rektor måste, precis som pedagogerna, vara en tusenkonstnär i sitt hantverk där ledord som flexibilitet, lyhördhet, engagemang, kunnighet, empati, modighet och entusiasm väger tugnt för att kunna driva en skola och vara den pedagogiske ledaren. Listan över ledorden hade kunnats göra hur lång som helst men de jag tog med anser jag vara de viktigaste för att utveckla rektors pedagogiska ledarskap. Nedan redogörs mycket kort vad jag menar med de olika orden i ljuset av rektors pedagogiska ledarskap;;

Flexibilitetär något man ständigt måste visa i skolvärldens enorma flöde.
Lyhördhet-är viktigt då man som rektor verkligen måste lyssna av och ta till sig vad som sägs från pedagoger och elever.
Engagemang-en självklarhet för rektor anser jag. Är man inte engagerad som pedagogiskledare så blir inte organisationen oftast det heller.
Kunnighet-att vara inne på sista året på det statliga rektorsprogrammet är en ynnest för en annan. Vilken utbildning det är och har varit! Allt det senaste och i dessa reformtider kunde inte tidpunkten varit bättre. Att hela tiden vilja utvecklas och ta sig till ny kunskap och kunna sortera densamma ingår också i denna punkt.
Empati-är en förmåga som man aldrig kan få för mycket av. Hela värdegrunden bygger på detta!
Modighet-att våga utvecklas och att ta beslut är en förutsättning för rektors pedagogiska ledarskap.
Entusiasm-tangerar engagemang men att kunna entusiasmiera medarbetarna är också en del i rektors pedagogiska ledarskap.

Allt ovan går att summera i mantrat vi har på Magnarps skola inför Ängelholm kommuns satsning på en dator per elev och i vår resa mot den omdefinierade skolan; Bedömning för lärande+Entreprenöriellt förhållningssätt+IKT=Sant!

Detta var mina tankar och funderingar om hur man kan utveckla och bedriva rektors pedagogiska ledarskap. Mycket är säkert självklarheter för de flesta och det finns miljoner saker till att ta upp men i det stora hela är det såhär jag tänker och att dela med sig är en av de viktigaste framgångsfaktorerna som finns.

Svensk skola är på gång! Vi har världens viktigaste och roligaste jobb!

Tillsammans i det gemensamma lärandet tar vi oss till framtiden som är nu!

Fredrik Andersson, rektor Magnarps skola, Ängelholms kommun

Detta inlägg publiceras också i bloggstafetten för rektorer; rektortycket.blogspot.se

2 kommentarer