Benitas tankar om tid

Innan jag utbildade mig för att jobba som lärare så hade jag arbetat med allt möjligt. Privat barnomsorg (som egentligen betyder passa andras barn och få betalt svart), jag har städat i butik, jag har arbetat i delikatessavdelningen på en mataffär, jag har jobbat med trädplantering, bärplockning, treskift på en livsmedelsindustri, maskinskötare vid pannkaksproduktion, jag har huserat i en kiosk, jag har varit vikarie på en förskola  och så hann jag med att bli mamma inte mindre än två gånger. Jag har helt enkelt gjort en rad andra saker innan jag kom på att jag vill ha världens bästa jobb! Arbeta med barn och unga som lärare.

Diskussionen om hur mycket det är att göra och hur lite tid vi inom skolans värld har, i alla fall på lärarsidan, är ett ständigt återkommande samtalsämne som inte med leende på läpparna ventileras vid kaffemaskinen. Det är oftast ett lärarperspektiv vi ens pratar om att bristen på tid finns. Våra elever däremot de ska hinna med så där en 16 olika ämnen där alla så klart har högsta prioritet 😉 men det blir en annan diskussion, så jag håller mig till området tid ur ett lärarperspektiv, eller tid ur MITT lärarperpektiv.

Jag hör ständigt att man inte hinner med det ena och det andra, nu har man så mycket att rätta, och inte har man hunnit med att skriva det man ska, göra en LPP ger en magsår, elevdokumentationen hinns inte med, och att ens tänka på att man ska lära sig något ”nytt” (läs använda teknik eller alternativa källor i undervisningen) hinns inte med. ”jag skulle gärna vilja, men jag hinner helt enkelt inte med…tiden räcker inte till”

Bristen på tid är det ständigt återkommande samtalsämnet! Vi hinner inte med, och det läggs ständigt på fler uppgifter på vårt bord!

Nu skulle jag ju kunna, lite så där raljerande filosofiskt, reflektera över att ”tänk, nästan det enda som det kommer mer av hela tiden, utan att vi behöver göra ett endaste dugg, är det som stressar oss allra mest” galet tokigt  vojne vojne…

Men jag låter bli det och fnular ändå på hur sjutton det kan vara att det är så det känns för så många, när det inte känns så för mig.

Så här:

Jag tycker inte att bristen på tid är det största bekymret. Jag tycker inte att vi har orimligt lite tid, eller okej, det mesta i livet vill jag ha mer tid till. Det är ju så mycket jag vill göra och att dygnet innefattas av timmar då man dessutom ska sova också kan ju göra mig superirriterad. Det är så mycket jag vill prova och lära mig.
Men jag tycker inte att vi i skolan har för lite tid!
Men det jag däremot utan att tramsa tycker, är att vi många gånger gör helt fel saker under vår tid, med vår tid.

Vi gör onödiga, slösiga och bakvända grejer som i min värld varken kan generera högre måluppfyllelse eller en härlig känsla i maggropen om att det är roligt att gå i skolan och fantastiskt att lära sig nya saker.  Vi gör en massa saker som jag inte förstår varför vi gör! Och som eleverna många gånger inte heller verkar förstå varför vi gör. Och hur mycket av det vi gör hjälper egentligen eleverna att utvecklas, hur många kommentarer på uppsatser eller prov är bedömning för lärande?

När jag var en alldeles nybakad lärare så hade jag först förmånen att dela storklass med en magisk pedagog, men efter ett år så var det dags att för mig ta en egen klass. En klass som var i B-form. Årskurs 1 och 2:or. Det var ganska hastigt bestämt att den äldre kollega som skulle gå i pension verkligen skulle göra det.

Kollegan som lämnade över till mig, läraren som aldrig hade haft en egen klass och ännu mindre förstagluttare, gav mig den traditionella genomgången om vad man skulle göra och hur man skulle göra det.  Vi satt ner och gick igenom och hon gav mig råd och förmaningar om hur saker skulle skötas. Så tog hon fram läromedlen som redan var inköpta och som skulle användas i matte och så sa hon: Du måste se till att eleverna räknar 7 sidor i veckan, annars blir inte boken klar till jul!

Ja för då var det viktigast att boken blev klar i tid, målet blev viktigare än resan! Hepp och Amen på det!

Vi slösar värdefull tid i skolan, berättar om saker som hade kunnat göra på ett helt annat sätt. När vi dessutom inte rett ut att hushålla med den tiden vi har så har vi mage att skicka med eleverna läxor hem.  Plötsligt säger vi att sakerna vi gör i skolan, eller borde göra om vi hade hunnit med, kan vem som helst hjälpa våra elever med.

  • Vare sig du är tandläkare, lokalvårdare eller inte har något arbete eller utbildning, så ska du kunna ta över min roll som lärare och stötta eleven i sin utbildning på samma sätt som jag som lärare gör. Att jag har en pedagogisk utbildning, men inte du, spelar ingen roll. Vem som helst ska kunna det här.

Eller så säger man:

  • Det här är så enkla eller kanske meningslösa saker så det är bara att avverka själv på ditt pojk eller flickrum, det kommer inte föra dig till en annan nivå, utan det är bara saker du ska beta av. Vi hann inte med det i skolan, nu får du hinna med det på din egen tid för min tid är viktigare än din.

Vem som helst kan plötsligt göra mitt jobb, jobbet som jag alla andra stunder värnar om, vill höja statusen på och som jag vill ha högre lön för, trots att jag visst inte hinner med det jag borde.

Och ska man nu envisas med läxa, så måste det väl vara saker som gör att tiden i skolan går att använda på ett mycket bättre sätt. Förberedelser inför lektionen, inte ihopsopning av saker som inte hanns med.

Visst förstår ni att jag smetar på på alla fronter! Jag har ett litet snällt troll i magen, men samtidigt står jag för det jag skriver, så klart! Tankar om läxans varande eller inte gör mig lika matt som annan dumhet och skulle ta bra många tecken att ventilera, jag sparar den till en annan stund och avslutar just den lilla tanketråden nu.

Tid skulle jag klura på. Varför känns det som tiden inte räcker till? Vem är det som inte räcker till och varför?

Jag kollade på Skolsnack här om dagen och där upprepade de ett litet mantra som är klokt och viktigt:

”att göra rätt saker, istället för att göra rätt”

De pratade om en rad saker för att bättre kunna hushålla med tiden och det handlade om allt från att identifiera när man är som bäst, att vi ska jobba tillsammans till att faktiskt göra meningsfulla aktiviteter som skänker värde.

På min skola så har vi blocklagt högstadiet, halva dagen är teoretiska ämnen och andra halvan är det moderna språk och praktisk estetiska ämnen. Det här har, förutom de långa arbetspassen som möjliggör djupdykningar, chansen att förklara och förstå utan att 40 minutersklockan ringer ut, möjligheten att göra klart och ta vid, så har det genererat gemensam tid för lärarna. Alla chanser i världen att samarbeta, ha pedagogiska diskussioner, hjälpas åt på alla tänkbara sätt för att utveckla ämnet och sig själv.

MEN om man då väljer att göra på samma sätt som man alltid gjort är det jäkligt tufft att jobba i en bok i flera timmar i sträck… Det här är ett sätt att på alla plan avrätta bristen på tid i skolan, men bara om man som lärare gör rätt saker. Återigen är det så många saker vi gör som så lätt blir kontraproduktiva om det inte görs på rätt sätt.

Och faktiskt, med risk att inte bara trampa på tår, fötter eller smalben, så menar jag att det är så; Det är vi som måste välja att göra rätt saker på rätt sätt.
Kollegors panik i magen är ju inte påhittad, känns det så så är det på riktigt och viktigt. MEN frågan är mer behöver det verkligen kännas, och hur ska vi hjälpas åt för att man ska få rätt proportioner på sakerna som känns. Får vi mer tid eller mer gjort om vi gnölar om det? Hur ska vi hjälpas åt för att det ska vara roligt mitt bland implementeringsarbeten och digitalisering? Jag är alldeles alldeles säker på att det kan det förstår ni.

Visst är vi en målstyrd skola, vi har nationella, centrala och lokala (styr-)dokument att vila oss på, men hur vi gör det är allt upp till oss själva. Kasta Jante åt skogen, ta hjälp av varandra, nätverka, klura på hur mycket vi gör som vi liksom bara ärvt i tron om att det är så det ska vara och så lägger vi krut på essensen i vårt uppdrag. Hjälpa till att föra våra unga framåt i livet med rätt packade väskor, med lust och glädje och fokus på bedömning för lärande!

Jag har världens viktigaste jobb, jag har världens bästa jobb!

/ Benita

Advertisements
  1. #1 av bodil på november 6, 2011 - 9:35 e m

    Tänkvärt Benita… men bara så svårt att få till. speciellt i vår tid där allt mer tycks bli styrt allt mer och vi lärare panikar runt bedömningar och administration. Hur ska man våga släppa det man är tryggmed? Men vi får väl hoppas på det entrepenöriella 😉

    • #2 av framtidensskola på november 8, 2011 - 8:34 f m

      Svårt men aldrig omöjligt Bodil:)
      (roligt att träffa dig även här!)

  2. #3 av Karin Nygårds på november 8, 2011 - 8:22 f m

    Tror ta mig tusan att jag hittat en själsfrände!

    • #4 av framtidensskola på november 8, 2011 - 8:33 f m

      Åh, men så ofantligt roligt! 🙂 Hej själsfrände!
      /Benita

  1. (digital) kompetens? « Välkommen till verkligheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: