En tanke om en tanke som behöver sättas på pränt

Att reflektera kring det man gör är viktigt! Jag försöker hela tiden göra det, reflektera alltså.
Över vad jag gör, säger och känner. Även om jag aldrig är så där lagom, det ligger inte riktigt i min natur. 😉
Ibland tänker jag alldeles för mycket, mer än vad som är sunt och nödvändigt.  Ibland rusar jag på och glömmer helt att tänka. Men min absolut tydliga och klara intention är att ständigt reflektera över mig och mitt varande.

Tanken i denna skrivandes stund började med att hålla till i området kring lärplattform som koncept, vilket inte var en tanke tagen ur luften. Jag satt här på min kammare och förberedde lite temarum i just vår lärplattform Fronter.

Den här texten blev bland annat nedskrivna funderingar om vinsterna med Fronter som lärplattform, men också en reflexion om att dela med sig, om att lära tillsammans och släppa kontrollen…och en massa babbel där i mellan…typ!  Det här är bara mina tankar och den enda som behöver stå för dem är jag själv.

Note to self: Först kan jag inte låta bli att fascineras över hur saker processas i knoppen. Dessa tankehopp är fantastiska när man funderar över dem. Man gör en sak, fnular på något och så har tanken fått fart och svingas vidare i de spännande tankekrokarna som finns inuti. En sak som är en sak som leder till en helt annan sak. Snacka om att resa på plats 🙂

 Lärplattformens varande eller icke varande, det är frågan.


Det första jag liksom kom att tänka på handlade som sagt om läroplattformen som koncept. Jag tror absolut på styrkan i att ha saker samlade på ett och samma ställe. Det underlättar mycket. Speciellt när osäkerheten är utbredd och hämmande på många sätt.

Så här började det pyra i huvudet:

Hur använder vi egentligen Fronter?  Vi har hämtat in sidor, resurser, platser in i Fronter. Visst är vi utanför de trygga väggarna, vi använder absolut redskap och resurser utanför, men vi har samlat allt i Fronterskeppet och tar alltid stampet ”ut” inifrån våra digitala klassrum eller ämnesrum.
Alla vet alltid var vi börjar, även då vi inte vet var det slutar, tack och lov.
Ibland krävs en lekhage för att man ska våga och för att ingen ska hamna för långt efter.

Vår resa i den digitala pedagogiska sfären har alltså alltid en förmåga att antingen starta eller sluta i Fronter. Ofta dessutom både och.

Kollegor, elever och vårdnadshavare kan vara trygga med att publicera bilder, arbeten och uppgifter. Jag känner att vi har en bra och användarvänlig lärplattform som används på ett bra sätt på Magnarps skola. Sen att vi har mycket mer att utforska, många fler nivåer att använda oss av kvar, är ju sin sak. Men vi har börjat och jädrans vad vi är på gång.

Ibland krävs det små steg, där man ändå kan skena om man vill.

Min rektor påminner mig ständigt om att det är en tålamodstävling, som vi ämnar vinna, på alla plan! 🙂

Tillsammans, tillsammans med tålamod och hjärta.

Jaha, var det allt? Nej, så klart inte. Fronter är bra! Men, kruxet kommer ju när man faktiskt har gjort bra grejer, användbara sidor, resurser, lektioner eller vad det nu må vara. Så kan man inte dela dem med andra än de som själva huserar i samma miljö. Lite tokigt! Eller i klarspråk ett jätteminus!
Det är sannerligen baksidorna med att befinna sig i ett slutet rum med lösenord.

För jag tror egentligen på öppenhet, jag tror absolut på att vi måste hjälpas åt. Jag tror på goda exempel och jag tror på att dela med sig!

Att jag nu blev ombedd att hjälpa till med ett temarum gjorde att jag återigen blev uppmärksam på hur man många gånger resonerar kring NÄR man ska göra en viss sak, eller NÄR det är okej att lära sig vissa saker. Det för mig vidare till nästa lilla tankenöt:

Den andra tanken hamnade mitt i den rätt så illasmakande nöten där kommentarerna som man ibland hör handlar om: ”nej det kan vi inte arbeta med nu, de tar de upp på högstadiet, eller det går inte, det har treorna planerat in, eller den boken ska läsas då”…osv

Alltså jag förstår så klart att det är snopet så in i bomben om man har ett arbetsområde kring t.ex skönlitteratur och man i grannämnet/klassen betat av den tänkta boken och saker man planerat fallerar. I alla fall om boken bara är läst och inte djuptdykt i, ”bara” som en bra bok och man själv har tänkt att arbeta vidare med den.

Fast de å andra sidan skulle ju inte hända om man kommunicerade lite öppnare, och delade med sig av vad man gör. Då skulle nog ingen inte förstå anledningen till att då välja en annan bok som läsebok.  Insyn, delaktighet och tillsammans är ledord!

Vi har alldeles för många stängda dörrar, fortfarande!


För hur man kan mena att t.ex.: nej, vikingatiden kan vi inte prata om nu, för det har årskurs 4 tänkt gå igenom.
(Alltså säger man: Sorry, jag ser att jag här och just nu har alla chanser i världen att knyta ann till en process i ditt inre som verkligen skulle föra dig till en ny plats, till en ny nivå som lärande individ. Tyvärr så gör jag inte det för det passar sig inte enligt planeringen, min eller någon annans. Återkom om du lyckas hålla kvar vid lusten!)

Jag blir lite konfunderad och måste så klart klura på vad det egentligen handlar om. För det är ju inte rimligt att tänka att man låter bli vinstlotten eller fribiljetten bara för att det är så det är och så det alltid varit.

Jag tror på repetition, jag tror på att man succesivt borde, bör och kan tränga in djupare i ett ämnesområde, och en god chans att göra det är att det inte är okända områden man ska dyka i.  Saker behöver tid på sig för att falla på plats, för att man ska se samband och se allt i ett lite större perspektiv.  Det säger sig självt och krävs verkligen ingen hjärnfysiker för att förstå.

Jag kan nu som 34 åring få Aha-upplevelser när saker som är gjorda förlänge sen, lösryckt från ett sammanhang, plötsligt blir begripligt. Det har tagit lite för lång tid kan man tycka. Det skulle kunna handla om min egen oförmåga eller bristande kapacitet att greppa, men jag väljer att tro att det inte är så, utan att saker måste sättas in i ett sammanhang för att bli begripliga och meningsfulla.

I de tankarna är jag inte ett dugg unik, så då tänker jag att det måste handla om andra saker som gör oss så fyrkantiga i vår bild om när det är rätt tid för lärande.

(Åh, appropå rätt tid för lärande, så har min kära kollega Birgitta som arbetar med 6 åringarna ohyggligt kloka resonemang i den frågan… Men det får bli en egen stund. )

Två anledningar till att man väljer att vifta bort en yppeligt möjlighet till kunskapsutveckling kan jag komma på direkt. Säkert finns det många många fler, så klart. Och det här blir ju hemskt svart eller vitt och mycket förenklat.

1. Man har gjort sin planering som man är safe med och gärna inte vill behöva ”planera om”

Min reflexion:
(människan är lat av naturen)
Det klart att vi måste ha en planering, det är ju inte valbart, vi måste ha en planering som grundar sig i styrdokumenten och vi måste alltid ha en genomtänkt tanke i det vi arbetar med. Vad ska vi göra, varför ska vi göra det, hur ska vi göra det (mål-metod-bedömning).
Men att man sen lär sig MER än det man tänkt måste ju bara vara toppen!? Eller?

Men nu har jag inte arbetat som lärare i några 50 år, man får ”lilla gubba mig” om man mår bättre av det. Jag är i alla fall säker på att under de åren jag har fått äran att dagligen arbeta med unga så är min erfarenhet att det väldigt sällan blir som man fyrkantigt tänkt. Eller visst skulle man kunna tvinga kvar sig på platsen man är. Men vinsterna blir i alla fall, hur jag ser på saken, inte lika stora.

Det uppkommer alltid situationer som ändrar, som kräver att man tar tag i det ena eller det andra och som för oss till platser man inte kunnat ana eller planera. Det är ju det fantastiska med att få vara med andra tänkande människor. Tillsammans händer det spännande saker! Man blir i mötet med andra.

Vidare…

2. Vi i vår profession solar oss gärna i glansen av att vara den som sitter med svaren och får vara ”berättaren”. Förmedlaren av kunskap.

Min reflexion:
Visst är det coolt att få dela saker man vet, det är ju magiskt när man berättar något för någon annan människa, att man hjälper någon att förstå mer än de redan gör.

Precis som det är fantastiskt att själv få veta mer, att lära sig nya saker. Så konceptet är på inget sätt nytt eller svårt att förstå. Inte från något håll.

Men synen på kunskap eller synen på bäraren av kunskap måste väl ha reviderats några vändor. Vi strävar väl inte efter envägskommunikation, jag är inte budbäraren. Jag förverkligar mig själv som individ på andra platser än genom att predika framme i klassrummet.

Det klart att vi måste ha koll, veta saker, men det som är det allra mest spännande är att upptäcka saker tillsammans. I alla fall för mig, i min värld och vardag är det så.

Nu låter jag så lätt så där klämkäck och äckelhurtig. Det klart som fasiken att jag gillar att veta saker, jag gillar att ha koll, men jag behöver inte stenkontroll.
Stunderna för mig som verkligen är magiska är ju när man pratar om något, sår ett tankefrö och så hamnar man på en oväntad plats och kanske tvingas man säga: Oj, det har jag verkligen inte svaret på. Det har jag inte ens tänkt på. Hur sjutton ska vi kunna få veta hur det hänger ihop? Och så klurar man tillsammans.

Det är klassrumsmagi för mig.


Visst måste vi hjälpa våra unga att bli allmänbildade, men vi får nog arbeta lite på våra frågeställningar och vår approach till saker eller områden. Någon sa att ”kan man googla svaret på din fråga, så borde du nog omformulera den” 🙂

Vi med yrket som kräver flexibilitet mer än nästan någon annan yrkeskategori, vi som arbetar i en verksamhet som är så oerhört föränderlig, men människor under utveckling, vi envisas på så många plan att vara jädrigt stelbenta ibland. Märkligt!

Klart vi måste vara duktiga, kompetenta och belästa, men vi måste också vara väldigt ödmjuka inför vår egen okunskap.

Jag arbetar på en fantastisk skola, jag har kollegor som är otroligt skickliga, godhjärtade och som jag tillsammans kan växa och utvecklas med.
(det får komma ett annat inlägg om korkskallarna som borde göra helt andra saker än att vistas med nyfikna och fantastiska unga människor)

Idag vill jag avsluta med känslan som känns i hjärtat när jag tänker på mina underbara kollegor, min helt fantastiska chef och alla helt strålande barn och unga och ryms inom Magnarps skola.

Framtiden är nu!

 

Over and out!
/ Benita

Advertisements
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: