Utrikiska-en fråga om självförtroende?

Inför stundande BETT resa till London kryper min engelska lektion i årskurs sju (ht1986) samt min franska lektion i årskurs åtta (vt1988) fram och gör sig påminda allt mer. Varför detta nu undrar säkert vän av ordning?

Jag var en elev som alltid gjorde vad jag skulle och hade det lätt för mig inom skolan i alla dess ämnen. Jag gjorde plikttroget alla läxor som lärarna gav oss och var aktiv på lektionerna genom att deltaga i diskussioner samt det faktum att jag ville visa att jag kunde genom att oftast sitta med handen i vädret för att få svara på frågor. Jag sågs i alla dess ämnen som en elev som låg i det övre skiktet i det redan då föråldrade normativa betygssystemet som genomsyrade -80 läroplan.

Hösten 1986 hade jag som vanligt gjort min engelska läxa med alla dessa glosor samt läst igenom texten hemma x antal gånger, både högt och för mig själv. När det var dags för lektion (minns fortfarande i vilket klassrum det var, vilken stol jag satt på och vem som satt granne med mig) startade denna som vanligt med att läraren startade genom att hälsa oss välkomna på engelska och sa några fraser för att vi skulle kunna ta oss an texten genom högläsning i klassen och sedan avsluta med ett test på de 30-50 glosorna (förresten, ser det inte på många ställen ut såhär fortfarande inom svensk skola vad gällande språkundervisning? Vart blev i såfall utvecklingen av här?).

Det blev min tur att läsa högt och jag gjorde efter bästa förmåga som vanligt, vältränad som jag var läste jag mina få rader på ett förhållandevis helt ok sätt. Då kommer chocken som en blixt från klar himmel-Läraren skriker mycket högt åt mig följande;”Nu får du ta och bestämma dig! Ska du prata brittiska eller amerikanska?!!!!!!!” Trettonåringen som fick dessa ord mot sig blev totalt chockad då det kom från ingenstans men skar otroligt djupa sår rätt in i både hjärta och själ. Övriga klassen som var med denna dag kan även de fortfarande minnas händelsen, det påverkade även dem. Mitt självförtroende vad gällande att tala engelska sjönk långt under botten i och med detta. Självklart redde jag ut en trea i betyg men sedan den dagen hösten -86 har jag haft otroligt svårt och dåligt självförtroende då det gäller att tala engelska. Tänk vilken påverkansgrad en lärare har och vad det hela kan leda till. Till saken hör att jag femton år efter kom tillbaka till skolan som pedagog och fick ovan nämnd lärare som kollega. Efter ett tag så konfronterade jag denne lärare med ovan beskrivna situation men läraren hade ingen som helst aning om att dennes utspel gjort så stor inverkan som det gjort. Tänk så viktigt det är som pedagog att i alla situationer bemöta elever på ett pedagogiskt och proffsigt sätt!

Våren -88 inträffade ytterligare en tråkig språkhändelse för undertecknad. Ämnet var franska och i den extremt duktiga och skickliga franskgruppen var det dags för den älskade högläsningen. Då turen kom till mig läste jag (påläst och tränad som vanligt) högt efter bästa förmåga (fortfarande med engelsklärarens ”utskällning” skavande i huvudet) och då inträffade nästa, för mig åtminstone, katastrof. Mitt i ”mitt” stycke uttalade jag ett par ord felaktigt och stora delar av franskgruppen fnissade och eller hånskrattade åt mig i mina försök att verkligen uttala det hela rätt. Läraren sa ingenting, varken försökte hjälpa mig i mitt felaktiga uttal och vad än värre var så tillrättavisade inte läraren de elever som skrattade åt mig i mitt försök att göra mitt bästa. Denna händelse har jag burit med mig mycket starkt sedan dess och den har verkligen färgat min pedagogiska gärning-aldrig har någon av mina elever någonsin fått stå ut med att klasskamrater skrattar åt en klasskompis! När detta ändå skett så har jag, efter att ha reagerat och sagt att detta är fel, hänvisat till mina egna erfarenheter i frågan som är beskrivit ovan. Det har gett enorm effekt och det har inte funnits en klass efter det som fortsatt med skrattandet/hånandet emot varandra.

Summa summarum så känns det alltså lite sådär, vad gällande språket, att bege sig till London nästa vecka med ett fortsatt mycket stukat självförtroende. Jag förstår och kan föra mig förstådd, absolut, men fortfarande maler det alltså en bad feeling inombords vad fällande ”utrikiska” med tanke på ovan beskrivna situationer.

En lärare har världens viktigaste yrke-man måste tänka sig för i alla situationer i bemötandet med elever! Mycket man gör som lärare sätter spår hos eleven i resten av deras liv! Positivt som negativt. Detta är värt att tänka på!

Fredrik Andersson

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: