Tankar en lördagsmorgon…

Några saker jag måste få ur mig. Inga kioskvältarinsikter, men i min verklighet superduperviktiga!

ETT:
Mässor och konferenser som heter Framtidens lärande eller liknande och som vänder sig till oss som befinner oss i skolan på olika sätt är oftast jättebra. En mötesplats, en kollaborativ yta, ett ställe för tankeutbyte eller nätverkande. Men namnen är missvisande! Och fingervisande på många av våra tankeknutar.

Det är inte framtid som behandlas och processas. Det är ytterst en verklighet här och nu! En riktigt viktigt nutid!

Jag hoppar vidare. Jag blir så lätt så där ocharmigt babblande 😉

TVÅ:
Precis lika muppigt kan jag tycka att det är att prata i termer som ”ny teknik”. Eller det klart det utvecklas och kommer ny teknik hela tiden. Halleluja och tack och lov för det säger nörden i mig!
Men att arbeta med radio borde inte klassas som nåt nytt. Gjorde man den första radiosändningen i början av 1900 tro? Och datorer har funnit sen halvlek i alla fall.
Och även om Internet inte blev en fluga är det i alla fall så där ett halv liv jag har ”surfar”, hängt och möts på nätet eller spelat datorspel.

Nåt som jag gjort i 14 dar börjar kännas o-nytt.

Sen har vi olika skalor och gör saker olika mycket och olika bra. Det är det fantastiska att vi inte är likadana utan kan fylla på med olika saker. Det här är inte menat som att raljera på något sätt, det är en ytterst seriös reflexion (det är nu det blir förvirrande om man lägger till en smiley va? ;))

Jag tror vi nog aktivt måste reflektera över att: För våra ungar så är det HELA livet det nya varit onytt.

En TRE:dje tanke som måste lämna kroppen kommer nu:

Jag har lyxen att i min tjänst möta väldigt många lärare, fler än bara kollegorna på min ”egen” skola. Och jag möter dem oftast i sammanhang där det handlar om kompetenshöjning inom IKT. Fast jag tror reflexionen kan appliceras på alla stunder hela tiden som handlar om lärare och undervisning. Eller i alla fall på alldeles för många stunder, på alldeles för många kloka, fantastiska, kompetenta kollegor.

Och egentligen kanske det är två olika saker. Så det får bli en A & B-del då:)

Så här; jag möter alldeles alldeles för många kollegor som har jobbat ett långt liv, gjort fantastiska saker och spelat roll för så ofantligt många barn som vuxit upp och blivit en del av allt det vi befinner oss i, som plötsligt känner sig värdelösa. Som kanske jobbar sina sista år med känslan i magen av att inte kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt utan tvärt om kanske tvingas sluta med fanan på halvstång fast det borde bara fyrverkerier och bubbel och lycka, efter som det mer står i relation till det man presterat och är en del av.

När man känner att man drunknar av digital dokumentation och ITanvändning är det inte är så svårt att förstå att känslan av att ”inget av det jag gjort är längre bra” och det är urtok! För jädrans vad mycket bra grejer vi gör i skolan, det ska vi fortsätta med. Men vi måste göra andra saker på andra sätt och arbeta med andra frågor eftersom det som sker utanför fönstret inte ser likadant ut och det som händer i kropparna som finns innanför väggarna heller inte är fulla av samma funderingar och förhållningar.

Jag möter lärarkollegor som gråter, ligger sömnlösa, våndas och har ont i magen över den digitaliseringen som sker i deras och våran skolverklighet.

Det betyder inte att det är valbart, vi kan inte bromsa det skenande tåget med alla det fantastiska saker det innehåller. MEN vi borde fasiken ta oss i kragen lite mer och vara ödmjuka inför vår och andras okunskap och att hjälpas åt måste vi väl kunna göra. Alla kan inte vara bärare av allt, samtidigt eller lika fort.

Att känna att man är bra är strävanstillståndet för oss alla. Hoppas jag!

Jag är skitbra på vissa saker, och andra har sina styrkor på andra ställen. Jag önskar att skolan skulle rymma lite mer flexibilitet. Och det gör den väl, egentligen, om det ryms i oss. Vi är ju skolan! Vi som finns i den.

Den andra delen som möjligtvis hänger ihop med ovan babbel, men bara är ihopsatt med osynliga tentakler och nog kommer någon annanstans ifrån handlar om stolthet, yrkesstolthet och känslan av att vara riktigt bra på det man pysslar med.

Jag hör väldigt sällan någon som säger: Det här är jag riktigt bra på. Jag är en alldeles fantastisk duktig pedagog! Jag är asgrym på att förklara och inspirera!
Jag hör inte alls så ofta som jag önskar någon som säger; ”ja men välkommen in i mitt klassrum och se hur jag gör. Sen kanske vi kan titta hos dig och så lär vi oss tillsammans”. Jag ser oftare stängda dörrar.

Jag tänker att det är orimligt att någon är bäst eller riktigt bra på allt (eller tycker man att man är det så tänker jag: ett gigantiskt grattis! Eller jobba lite på din självinsikt;)). Jag tänker att något av det man sysslar med varje dag borde vara det man både tycker mest om i hela världen och är supervass på. Det andra måste vi hjälpas åt med!

Jag är lärare, jag är sjukt stolt över att vara det, jag är jättebra på att vara det! Jag spelar roll, på ett bra sätt!
Sen finns det saker jag behöver öva på och lära mig. Så då gör jag det oxå.
Samtidigt som jag är stolt, bra och glad!


Gullegull/ Benita (@Bsomibenita)

Annonser
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: