In med mer hjärta för bövelen!

Igår tillbringade jag nästan 13 timmar på akutmottagningen. En make med en gallsten som ställt till det. Maken morfinsov, men inte jag. Med honom var det ingen fara på taket, inte med mig heller.

Men under 13 timmar så hann så klart mycket hända, och mycket hann inte hända. Reflexionerna blev många, liksom insikterna.

De sista 4-5 timmarna tillbringade vi i en sal med en mängd andra människor. Både människor med vänner och familj på plats, men också alldeles ensamma människor som inte hade varken det stödet de där och då behövde, eller någon som bara satt bredvid och bara var.
Så när min maken sov kunde jag hämta filtar, ringa någons käraste, stryka en rygg när det gjorde som ondast med kramperna, hålla en hand, prata om platsen hon föddes, torka upp varmchoklad.

Jag hann bli både tokarg och superledsen över att svar som kom från sköterskorna var: ”det finns inget mer vi kan göra” eller när jag frågade om det fanns något de kunde tipsa mig om att göra för att en kvinna som hade ont skulle få det lite lättare, eftersom de ju är proffsen, blev bara svaret: ”vi arbetar efter en turordning här, hon har säkert ont men hon får vänta på sin tur”

Så här; jag har full respekt för det arbetet de människorna som jobbade där gör (eller nu ljuger jag lite) och jag är helt säker på att de gör så gott de kan (nu ljuger jag lite till) men jag blir så oerhört provocerad när man tillsynes glömt bort vad som finns bakom det som ögat ser.

När blev människan man ska finnas för så objektifierad att man glömmer ha med hjärtat i sin professionalitet? Utan hjärtat med, när man arbetar med människor, tycker jag man blir allt annat än ett proffs dessutom.

Var har det gått fel liksom? Hur kunde det bli så här?

Och visst är det lätt att komma in och vara heroisk och ifrågasätta människors agerande lite så där slirandes på ett bananskal. Jävla passagerarsätesförare! 😉
Men på fullaste allvar:

Bemötandet på akutmottagning, i våra klassrum, i kassan på mataffären, på kontor… det spelar ingen roll var;

In med mer hjärta för sjutton!

Och för de som glömt? Hur minns man vikten av medmänsklighet? Hur kommer man ihåg nödvändigheten av omtanke och kärlek i mötet mellan människor?
Hjälper 10 000 kr mer i månaden någon som tappat fokus från viktiga delar av uppdraget.

Betyg eller plåster, same same…

/Benita

Annonser
  1. #1 av fossing på juni 4, 2012 - 5:35 e m

    Så sant! Efter varje läsår bör man nog ställa sig frågan om man verkligen brinner för skolan och är på rätt plats. (@fossing_se)

  2. #2 av fossing på juni 4, 2012 - 5:38 e m

    Så sant som det är skrivet! Efter varje läsår bör nog vi lärare stanna upp och fundera på om vi verkligen brinner för skolan och är på rätt plats. (@fossing_se)

    • #3 av framtidensskola på juni 4, 2012 - 5:49 e m

      Om man ens ska vänta så länge mellan stunderna man klurar på det 😉
      Sen menar jag inte att raljera på något sätt. Jag möter ju dessutom dagligen FANTASTISKA kollegor som verkligen gör skillnad. Men oxå alldeles för många som förlorat sin glöd eller i värsta fall inte ens haft den någonsin…
      / Benita

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: