Arkiv för kategorin Benita begrundar

Lärartycket 88 eller är det 89 – Benita Sjöberg

Sommarlov är i alla fall dumt, det är jag säker på!

Det är min tur nu, att tycka till om världens bästa yrke, om att vara lärare! Jag tar över stafettpinnen efter otaligt många andra kloka lärare, men nu senast efter Marie Linder som bland annat handlar om ett otroligt spännande projekt vid namn “Education for Democracy”. Läs!

Så här, en sensommardag, när det har gått en liten evighet sen jag var tillsammans med skolbarnen, ungdomarna och vuxna mitt i det bästa jag vet. En evighet sen vi en solig dag i juni stod under ekarna och önskade varandra ett fint sommarlov! Rektors avslutningsprat med kramar, tårar och skratt!

En alldeles för lång liten evighet sen, för mig. För att jag ska tycka att det är bra! För att jag ska tycka att det är roligt!

Jag har världens bästa jobb, jag har världens viktigaste jobb, jag har världens roligaste och mest utmanande jobb. Om varför och hur tänker jag inte skriva om just nu idag. Det går nog dessutom redan att läsa. Och kommer att gå att läsa om, vid andra tillfällen. Säkert många andra tillfällen.

Känslan i magen inför mitt uppdrag, inför mitt yrke, har den här sommaren varit lika nyckfullt som vädret. Jag har i ärlighetens namn, vissa stunder, klurat på om jag inte ska göra annat istället. (medan jag de allra flesta stunderna har så mycket skollängt så hjärtat krampar.)

Att vädret i mig har varit växlande beror framför allt på att det är så mycket som jag inte tycker är så bra som jag tycker det borde vara. Det är så mycket som jag känner är feltänkt och som motarbetar det jag/vi borde kämpa för. Sådant som inte gynnar utveckling, sådant som inte tar tillvara på det unika, glädjen, lusten och nyfikenheten. Sådant som inte har fokus på välmående och som inte alltid kommer ur hjärtevärmen ur människor som älskar det de gör!

När jag av olika anledningar minns, eller påminns, om det faktum att jag tycker bitar brister så funderar jag om jag verkligen vill vara en del av något som strider emot det jag tror på.  Är då svensk skola platsen jag vill befinna mig i och vara en del av?

De stunderna jag klurar på att göra andra saker så fnular jag så klart på vad jag skulle kunna tänkas göra med min tid, istället för att vara lärare.
Sjukhusclown vore spännande, eller personlig assistent skulle vara viktigt, eller inom vården på något annat sätt kanske, eller jag skulle vilka skapa med händerna. Något konstnärligt yrke kanske. Ur hjärta och hjärna ut via händer och mun. Eller trädgårdsmästare, odla saker. Grejen ”gräva, så, vattna och skörda” är ju fantastiskt tillfredställande. Jag skulle oxå kunna tänka mig sitta i kassan på en mataffär, titta människor i ögonen och le och mena det. Det kan jag ju känna skulle behövas.
Men det märkliga är, att oavsett vilket annat yrke jag i tanken ämnar fly till, så ryms kärnan i det jag skulle välja istället och längtar efter, redan i mitt uppdrag som lärare.

Saker som inte är som man vill, får man väl jobba på för att det ska bli så som man tror är bra. Eller?
Min kompis Katta säger att jag helt enkelt får skärpa mig, att det minsann inte är så lätt att hitta saker man verkligen längtar till och älskar och dessutom är bra på.

Just ja, lärartyck-spaning var det. Mina tankar och ord skenar så lätt iväg, även om det faktiskt handlar om just det jag tänkte; Läraryrket i allmänhet, men fenomenet sommarlov i synnerhet!

Så här: Jag tycker inte om sommarlov! Och missförstå mig inte nu, jag älskar årstiden sommar, jag älskar att vara med min familj och mina vänner, jag älskar mitt hem! Jag älskar gröngräs under barfotafötter, att läsa under valnötsträdet i hängmattan och allt annat ljuvligt som hör sommaren till. Men att vara borta ifrån platsen som är tänkt att spela roll och vara viktig och meningsfull i en sådan lång evighet som sommarlovet är, det tycker jag inte om.  Det passar inte mig! Och det kan omöjligt passa alla tänker jag.

Fast det är inte PK att säga att man inte tycker om sommarlov, i alla fall inte om man är lärare och i alla fall inte till andra lärare. Då får man direkt höra att sommarlovet är nödvändigt, för att kunna ladda batterierna och ro i land terminerna. För att helt enkelt orka med.  Att utan sommarlovet skulle man aldrig mäkta med att göra allt som krävs under läsåret. Att det till och med behövs för att hinna med, i kapp eller kanske förbereda det som komma skall.

Hm, jag tänker att det måste vara något med upplägget, uppdraget, som är lite fel på det om det krävs 2 månaders vila för att inte bränna ut sig eller för att mäkta med.
Jag tror det är ett tydligt tecken på att vi är lite fel på det, eller att vi gör saker på fel sätt, om det är så det känns. Om det är så det behöver kännas.

Sen om man säger: ”Nej, jag tycker sommarlovet är fantastiskt skönt, då gör jag en massa saker som jag inte hinner med annars som jag tycker om att göra, eller då reser vi eller då gör jag blablabla… ” då köper jag att man gillar sommarlov.
Men inte om man säger att det krävs för att man ska orka med sitt jobb, världens bästa och viktigaste jobb, då blir jag lite mer skeptisk till hur saker hänger ihop!

Fast det finns å andra sidan en hel rad med saker som jag är skeptisk till som vi vuxna gör och säger. Och jag menar verkligen inte att glida in och skriva någon på näsan eller så.

Mitt sätt behöver ju inte vara ditt sätt, det är ju bara mitt rätt.

Ur ett elevperspektiv är det kanske supergött att ha 10 veckor ledigt, OM man har tio bra veckor med vuxna förebilder som är sunda och som har tid. Och om man har kompisar att vara med eller saker att göra, och om man mår bra, då är det är ju kanske guld!

Vi vet ju att verkligheten inte ser ut så för alla. Det ansvaret är liksom någon annans under 10 veckor. Det känns inte bra i mitt hjärta i alla fall! Jag önskar att saker var mer ofyrkantiga.

Det kluriga är att det känns som det finns för många saker i skolan, med skola, som är förlegat. Saker som inte hängt med, som bara är för att det alltid varit så. Det handlar ibland om undervisning, synen på kunskap, synen på oss lärare, synen på elever, eller lektionspassens utformning, scheman, klassrum, tider. Och i det här specifika fallet om sommarlov!
Sommarlov känns som en sån sak som bara hängt med, av bara farten, och har liksom glömt bort att levla upp sig.

För mig är sommarlov dumt – det är jag säker på!

Men jag är samtidigt hoppfull. För om man lyssnar på plingen och meddelandena som i strida strömmar dyker upp på min skärm så inser man att skolan visst är en plats man längtar till.

Och att det finns ett sommarlov ändrar inte att:

Jag har världens bästa jobb! Jag har verkligen världens bästa jobb!
Jag är stolt och ofantligt glad över att få befinna mig på en plats som kryllar av barn och unga.
Jag tänker fortsätta jobba för att det är en plats alla vill vara på.
Jag vill fortsätta spela roll, på ett bra sätt!

TACK för jag får vara med!

Mot oändligheten och vidare!

Kram, Karma & Kärlek / Benita

Annonser

2 kommentarer

LITS 2012 och några tankar som ständigt petar mig i sidan…

Jag har varit på Learning is the shit 2012. En konferens eller mötesplatsen för människor som är intresserad av skola, utbildning, utveckling och lärande har befunnit sig tillsammans under 3 dagar. En upplevelse som det inte är helt lätt att sätta varken en titel på eller sammanfatta med ord utan att föringa eller göra det platt. Och det är allt annat!

Modiga kloka människor som med kompetens och hjärta har tillsammans klurar på hur vi ska möta det som komma skall på bästa sätt tillsammans med våra unga. En annorlunda upplevelse om lärande.

Det här blir några rader som helt är min egen tolkning  av vad jag gjorde och upplevde. Mycket personliga reflexioner, som handlar om mig, men också tankar om mitt yrke som skulle kunna gälla alla.
Mitt rätt behöver inte vara ditt rätt! Det är bara ett sätt!

Här kommer först lite dagboksanteckningar. Tänker man att orddans är ointressant så bör man nog sluta redan här:

———————————————————————————————————————————————————————–

Sent en kväll den 16 juni.
Det var en gång…

– ”har du packat allt till i morgon nu då?” Undrar min älskade make som är den som tycker det är viktigt att ha god planering och som vurmar för ett organiserat och genomtänkt liv.
– ”öh, inte riktigt, men jag har lagt fram regnkläderna” svarar jag och insåg att det oxå var det enda jag gjort inför resan. Förutom att väntat och längtat såklart!

äsch, det är många timmar kvar tänkte jag och fortsatte längta, fast under täcket!

Jag tycker inte sova är så roligt, jag tycker det är slösigt med tid eftersom det är så mycket annat jag hellre gör än att ligga still. Och ja vet att man måste sova, men jag tycker ändå inte det är ett endaste skoj! I alla fall inte på natten.

Däremot att vakna tidigt är plättlätt! En favoritstund när dagen startar sin plan likt en nyvaken rultig katt i eftermiddagssol som långsamt sträcker ut kroppen.
Jag morgonskrotande medan familjen ännu befann sig på drömmarnas kullar. Packade lite som jag tänkte kunde vara bra att ha med. Pussades ”hej så länge” och kände mig redo att bege mig ut på äventyr.
Att min packning hade brister och att jag självklart glömde en massa saker som kan vara fiffiga att ha med krävs det inget geni att klura ut, det är baksidan av att inte ha genomtänkta listor och framförhållning. Men på fullaste allvar. Hur mycket behöver man egentligen?

Bilen förde mig från Lund till Åhus för att hämta ut Marianne, min fantastiska frökenbästis som inte bara gick med på att vid min sida ”göra saker vi aldrig tidigare gjort”, utan dessutom gjorde det med glädje. Hon är så modig och vacker att jag blir hjärtvarm bara jag tänker på henne! Svensk skola kommer få ett gigantiskt hål när hon slutar!

Bilprat (släkt med kuddprat), vänskapsskratt, livsklurande i känslan ”Tillsammans” entrade vi stadsgränsen och hittade Ronneby Brunnspark utan några missöden alls. Som en kärleksfull käftsmäll slogs jag direkt av den hisnande vackra naturen. Mitt i mellan rododendronkojan och vattenfallet tronade ”Cirkustälten” upp sig och ingav direkt känslan av det är här man mest av allt vill befinna sig.

Mottagandet var fint och varmt och vi registrerade oss och fick den gröna påsen och hade tid att strosa tills vi välkomnades i grupp av fantastiska Anna, Lova och Kajsa.
Det är så där lite darrande när man sitter över 200 personer, som ingen liksom vet vad man riktigt gett sig in på. Vad som ska hända och vad man kan förvänta sig. Man får påminna sig själv att:

Ju mer man lägger in, ju mer får man tillbaka!

äh, det går inte att ha ett sånt här tempo. Jag speedar upp och klumpar ihop av kärlek!

Vad har 3 dagar på Learning is the shit gett mig?

Twenner har blivit vänner, jag har blivit påmind om att jobba med diagonalerna, jag har fått praktiska redskap för möten, jag har utnyttjat lagen om två fötter, jag har fått nya ord. Jag har fått lyssna på ofantligt kompetenta människor. Jag har känt kärlek och gemenskap. Jag har gått på lina med hjälp av Cirkus Cirkörs eminenta hjälp. På samma sätt som jag har haft matematik med jongleringsbollar. Jag har lekt klapplekar och stått i storleksordning, jag har gjort många saker jag inte gjort tidigare. Jag har känt hur jag växer och knakar, och då menar jag inte pga den fantastiska goda maten vi fått.
Jag har checkat in i mig själv och jag är helt säker på att nyfikenhet och fördomar INTE går ih
op. Jag har haft picknick med människor jag aldrig tidigare mött och jag har deltagit i dialog-café. Jag har legat platt på marken alldeles vimmelkantig av insikter och intryck, jag har sovit i en baklucka tillsammans med en kär vän, jag har sett havet och suttit på en brygga i pyjamas, jag har sovit i närheten av en svan, jag har okonferensat om viktiga ämnen med viktiga människor, jag kommer alltid fnissa när jag hör ordet öppen spis. Jag har lyssnat på musik, lärt mig om humlor och fjärilar och jag har sett gröna glittriga paljettskor. Jag har tvättat håret i ett hål i väggen på en offentlig toalett och sen ätit frukost vid ett vattenfall. Jag har fått hjälp att starta en bil som inte ville själv. Tack! Jag har lyssnat på medryckande musik iklädd en gul regnjacka, jag har skrattat mycket, jag har sett en morgonälva med blommor i håret, jag har mött människor som ler inifrån hjärtat och som generöst delar. Jag har mött någons fru jag tidigare bara hört om och insett att verkligheten var lika fantastisk som tanken, jag har sett tröjor som var blåa eller var de orange. Jag har sett andra spruta blod eller leta skatter i skogen medan jag  själv burit någon jag inte känner. Jag har stått med tårna mot någon och övat på tillit. Jag har lyssnat uppmärksamt, jag har pratat med, jag har skrattat, jag har gråtit (fast inte av sorg), jag har dansat, jag har skakat på mina händer. MYCKET. Jag har blivit otroligt berörd. Jag har upplevt 3 dagar i mitt liv som spelar roll.

Framför allt har jag varit modig tillsammans med andra modiga. & jag har lämnat en stad med en känsla av hopp och med enorm tillförsikt inför framtiden. Och jag är dessutom säker på att vi ses igen!

TACK FÖR JAG FICK VARA EN DEL AV!

Och även om det här finns många ord, så räcker de inte till att delge vad som hände under Learning is the shit! Jag känner en oerhörd tacksamhet!

Sen har jag klurat lite på vad jag ska göra av allt som känns. Det kommer på olika sätt kan jag lova.

Jag har försökt landa saker som känts på platser i mig och sorterat upp lite. Insikter ramlar in lite pö om pö. Det är så det ska vara, det är så det måste bli. & allt är bättre sent än aldrig 🙂

Och nu då?

Ibland tar det lite tid innan saker landar. Men en sån reflexion som landade i mig ännu starkare än tidigare, som liksom rör min profession, om platsen jag arbetar på, är sprungen ur ett samtal på en okonferens som i stort handlade om hur vi liksom säljer in skolan. Hur vi kan göra skolan kul och inte straffa med det som borde vara en av de bästa platserna att hänga.

En deltagare där lyfte sina tankar om att skolan blivit så fyrkantig till en följd av riktlinjer som kommer någon annanstans än från skolan själv. Styrdokumenten, nya kurs- och läroplaner begränsar och kväver eller i alla fall hämmar utrymmet för kreativitet och gör att vi i skolan inte har möjlighet att göra allt vi vill för det ryms inte vid sidan av måstena.

Den reflexionen eller känslan är inget unikt för den här läraren, jag har många gånger hört att tiden inte räcker till, att uppdraget är omöjligt, att dokumentation eller administration tar över och lämnar inget till övers för att undervisa eller göra saker utöver eller på andra sätt.

Plötsligt på väg hem från LITS 2012 så bara slog det mig att jag inte alls förbannar LGR11 och dess digra innehåll. Utan tvärt om så är jag glad att vi fått nya styrdokument som dessutom gör att våra arbeten är omöjliga att utföra.
Det kan ju låta lite så där mystiskt eller bisarrt. Jag tänker på nationella direktiv som är utformade så att vem som helst som djupdykt i skrifterna inser att det är snudd på omöjligt att hinna med allt som ska hinnas med, i alla fall med djup. Så vad är jag då för galning som ändå stilla applåderar dem?

Jag tänker så här; att skolan står inför stora livsnödvändiga förändringar har nog inte missat någon.
Vi måste liksom klura på hur sjutton vi ska göra för att skolan ska vara en plats att räkna med, en plats man vill vara en del av, en plats där nyfikenhet, glädje och kreativitet samsas med lusten att lära och längtan att få veta saker, eller lösa saker, eller finna eller skapa saker.
En plats, eller ett fenomen, som inte skiljer sig från det som finns utanför varken det virituella eller fysiska rummet, utan är en del av något större. En del där våra ungar får lov att växa och utvecklas med känslor i kroppen som är bra och fina och som får dem att må bra. En ”plats” som får dem att känna precis hur fantastiska de är.

Och plötsligt har vi fått styrdokument som gör att vårt uppdrag inte utan magsår, nattjobb och stressrelaterade eksem riktigt går att genomföra, OM vi gör som alltid gjort.

Så vad tror jag krävs då?

Man måste inse grunderna i jonglering. Man kan inte tro att det går att kasta 4 bollar på samma sätt som man gjort med 3. Nya uppgifter kräver andra förutsättningar/insikter/kunskaper!

Jag tror vi måste samarbeta, vi måste hjälpas åt, vi måste låta ämneskompetenta lärare arbeta tillsammans och inse vinsterna för alla att inte köra sitt eget race i sitt eget ämne. Ingen annanstans händer saker så uppdelat som i skolan. Vi måste vara på riktigt!

Och jag tror att det krävs intresserade livskompetenta lärare som inte bara brinner för ett ämne utan som har hjärtat med och som minns att vi är i skolan för våra ungars skull. Som inser att det är lyx att få vara tillsammans med andra, stora som små och som vågar växa tillsammans. En människa som har slängt den förbenade Jante långt åt skogen och som omfamnar förändringar och som arbetar i en skola med ett klimat där tillit och tilltro är rådande.

Att låta organisation eller schema, eller för den delen lokaler, styra det vi fyller våra värdefulla dagar med i skolan blir ju så oerhört galet.

Så jag tror det krävs en skolledning som har vett att förstå att man inte kan hacka upp aktiviteter i 40 eller 60 eller andra minuters bitar.
Vi måste ha en skolledning som inte bara tillåter utan möjliggör att vi hittar tid och platser att hjälpas åt och samarbeta. Vi måste vara en del av visionen!

Vi måste fortsätta tro att vi kan spela roll, på ett bra sätt!

Jag tänker då i alla fall fortsätta vara en del av den skola som inte alls passar in på den bilden av skola som debatten ofta framställer. För jag vet att andra förutsättningar finns! Jag vet att det går!

Jag har världens bästa jobb!
Jag tänker fortsätta jobba för att det är en plats alla vill vara på.
TACK för jag får vara med!

Mot oändligheten och vidare!

Kram, Karma & Kärlek / Benita

7 kommentarer

In med mer hjärta för bövelen!

Igår tillbringade jag nästan 13 timmar på akutmottagningen. En make med en gallsten som ställt till det. Maken morfinsov, men inte jag. Med honom var det ingen fara på taket, inte med mig heller.

Men under 13 timmar så hann så klart mycket hända, och mycket hann inte hända. Reflexionerna blev många, liksom insikterna.

De sista 4-5 timmarna tillbringade vi i en sal med en mängd andra människor. Både människor med vänner och familj på plats, men också alldeles ensamma människor som inte hade varken det stödet de där och då behövde, eller någon som bara satt bredvid och bara var.
Så när min maken sov kunde jag hämta filtar, ringa någons käraste, stryka en rygg när det gjorde som ondast med kramperna, hålla en hand, prata om platsen hon föddes, torka upp varmchoklad.

Jag hann bli både tokarg och superledsen över att svar som kom från sköterskorna var: ”det finns inget mer vi kan göra” eller när jag frågade om det fanns något de kunde tipsa mig om att göra för att en kvinna som hade ont skulle få det lite lättare, eftersom de ju är proffsen, blev bara svaret: ”vi arbetar efter en turordning här, hon har säkert ont men hon får vänta på sin tur”

Så här; jag har full respekt för det arbetet de människorna som jobbade där gör (eller nu ljuger jag lite) och jag är helt säker på att de gör så gott de kan (nu ljuger jag lite till) men jag blir så oerhört provocerad när man tillsynes glömt bort vad som finns bakom det som ögat ser.

När blev människan man ska finnas för så objektifierad att man glömmer ha med hjärtat i sin professionalitet? Utan hjärtat med, när man arbetar med människor, tycker jag man blir allt annat än ett proffs dessutom.

Var har det gått fel liksom? Hur kunde det bli så här?

Och visst är det lätt att komma in och vara heroisk och ifrågasätta människors agerande lite så där slirandes på ett bananskal. Jävla passagerarsätesförare! 😉
Men på fullaste allvar:

Bemötandet på akutmottagning, i våra klassrum, i kassan på mataffären, på kontor… det spelar ingen roll var;

In med mer hjärta för sjutton!

Och för de som glömt? Hur minns man vikten av medmänsklighet? Hur kommer man ihåg nödvändigheten av omtanke och kärlek i mötet mellan människor?
Hjälper 10 000 kr mer i månaden någon som tappat fokus från viktiga delar av uppdraget.

Betyg eller plåster, same same…

/Benita

3 kommentarer

En lärares dagbok

En vanlig fredag tillsammans med 26 stycken tredjekladdare! 26 stycken lånade ungar, höjdpunkten på hela veckan. Varje fredag är de mina skolbarn! Jag älskar de stunderna!

Fredag den 11 april

Jag vaknade 1,5 h innan klockan skulle väcka mig. Jag vaknade dessutom hemma hos min frökenbästis Marianne. Fantastiska fantastiska Marianne som arbetar sin sista termin som lärare, kanske. Jag fortsätter hoppas att hon vill mer, svensk skola skulle få ett stort sår om hon valde att göra annat. Hon var min första kollega på min första riktiga lärartjänst. Vi delade en årskurs 5. Det var tider det! Som jag lärde mig! Alla borde få en egen Marianne när man kommer ut från lärarhögskolan. Man behöver liksom det! Bara mina känslor och tankar kring det skulle kunna bli många många inlägg.

Men nu vaknade jag i alla fall på andra våningen i ett hus som ännu sov, regnet smattrade mot rutan och jag hade tystnaden som sällskap när jag kunde ligga och fnula lite extra på vad dagen hade i sitt sköte. 26 fantastiska ungar. Krävande, kreativa, nyfikna och helt fantastiska ungar. Sist vi såg var hade vi en Skypedag. Vi skrattar mycket och vi pratar mycket! Det är viktigt att prata om saker.

Tillsammans klurade vi på det skrivna ordet i t.ex. chatten på Skype eller liknande, att det kan vara svår att förstå, att nyanser av språket lätt försvinner och att man då måste vara extra tydlig och varlig med varandra. Vi pratade om många saker och vi provade hur vi förmedlar saker på olika sätt med utgångspunkt i vår Skype-lek.

Säga eller försöka säga samma sak på olika sätt. Med skrivna ord, med talade ord utan bild, med skrivna ord och med bild men utan ljud… ja ni fattar. Vi hade en viktig stund, en rolig viktig stund.

Tillsammans spelade vi roll. Något annat tänker jag aldrig syssla med i skolan.

Och nu var det dags att få vara tillsammans igen. I bilen på väg till jobbet så ringde en kollega till mig, och låtsades att han var en telefonförsäljare som ville sälja en någon superklipp till mig. Han gjorde det riktigt duktigt och tack och lov att jag inte kände mig stressad, utan lyssnade och var vänlig och sa att jag inte var intresserad men tackade för erbjudandet. När han ändå fortsatte ihärdigt och erbjöd mig en tvålkopp och ett parasoll om jag tackade ja, kunde jag plötsligt inte sluta skratta och sa att jag verkligen verkligen hoppades att det var ett skämt. (Fast i ärlighets namn trodde jag att det var ett riktigt säljsamtal)

Att starta dagen med skratt är nyttigare än havregrynsgröt!

Svicha vidare med skratt i magen för att landa på skolan. Klarade av det obligatoriska och viktiga morgonmötet i personalrummet och fick äntligen gå in till mina kära skolbarn. Med mig hade jag min omarbetade morgonplan och 10 st iPads. Från början hade jag en plan att vi skulle prova på att göra stopmotionfilmer om känslor. Men morgonfnulandet satte fast på något annat och den känslan som brukar infinna sig när jag verkligen tar mig tid litar jag på.

Morgonens telefonincident inledde fredagen även i klassrummet. Jag berättade vad som hade hänt och sagts och det blev ett bra morgonprat om att det är viktigt att uppföra sig, att vara trevlig, att respektera ett nej, att respektera en människa och hur trevligt det är med goda vänner och skratt.

Där kom vi in på min dagsplan.

Dagens arbete gick ut på att i grupp eller enskilt skapa ett serieblad innehållande en känsla. Jag visade serierutorna jag gjort på eleverna efter förra dagen vi var tillsammans.

Jag lät bli att bestämma hur eller med vem de skulle jobba utan vi pratade istället om fördelar nackdelar med att antingen läraren bestämmer eller de själva bestämmer. De är så kloka att hela mitt hjärta bultar av kärlek till livet när de klurar och får tid att klura över saker.

Tillsammans med minst en klasskompis fick de instruktionen:

  • Vilka känslor vill du/ni vill visa? Skriv ner dem och fundera på varför ni valt dem.
  • Gestalta lika många känslor som ni har deltagare i arbetsgruppen.
  • Fundera på hur man bäst visar de känslorna ni valt. Syns alla känslor lika bra? Om inte, hur löser vi det på ett fotografi?
  • Fotografera så många foton som visar era valda känslor ni vill. Turas om att vara fotograf och modell.

10 grupper blev det (så inga mobiltelefoner eller datorer behövdes) och den iver som allt bara sattes igång slutar aldrig att förvåna och faschinera mig.

Barnen fotade och jag kunde gå runt och prata om vad de valt och hur de tänkte och hjälpa till om det behövdes.

Efter en dryg halvtimme var de tillbaka i klassrummet. Medan de åt frukt visade jag en StopMotionfilm jag gjort om kärlek och vi bestämde att det var något vi absolut skulle göra nästa fredag. För spännande var det, också!

Sen var det rast, under protest, för får man så stannar man gärna kvar i klassrummet och fortsätter.

Får vi komma in nu? Får vi börja fast det inte är invisslat? Kan vi inte börja nu?

Till alla var på plats fick de jobba lite på Nomp.se och när väl alla var inne så visade jag hastigt appen ComicBook på Smartboarden. En visning på max 2 minuter. Sen fick de tillsammans med sina arbetskamrater: ”göra minst en seriesida per känsla”

Herre jädrans vad det gjordes serier. Klockrena, helt fantastiskt fina känslo-serier. Bland annat. 🙂

”Snälla får vi fortsätta? jag har gjort om olika känslor nu, jag skulle vilja göra en serie om mig själv, får jag det? Får jag gå och se om någon annan vill vara med? Får jag gå till Eva i slöjden, jag skulle vilja att hon är alltid så glad. Jag har gjort en egen serie om Kotten kolla här. (du ska få se den Andreas, den är ursnygg) Jag skulle vilja visa förskoleklassbarnen om de kan se vilken känsla jag gjort, får jag det?

Och så fortsatte det fram tills det var dags att gå till matsalen och efter matsalen ända tills dagen tog slut.

Jag kan knappt förstå, att mitt i det där får jag lov att vara med.. Jag är så uppriktigt och innerligt tacksam för att jag får det. Tänk att det kan finnas ett jobb som går ut på att tillsammans med andra människor får utforska världen. (hahah när man talar om trollen, nu när jag skrev det här så plingade det till och en elev skriver på Skype, tio i nio en lördag! Magi!)

 

En hel skoldag har vi arbetat med känslor, tekniken vi använt till vår hjälp är inte i fokus, men den hjälper oss att nå till platser vi annars haft svårt att ta oss till.

Jag känner en sådan otrolig faschination över vad tekniken hjälper oss att uppnå. Alla kan! Mina stökskruttar som inte varken vill eller kan vid andra stunder kan få lov att glänsa. Att de annars tystare eller lite genomskinligare barnen får lov att spraka och briljera. Att det kan dela och visa och växa och lyckas. Och en lördag när klockan är kväll så vill de titta på det de gjort.
Tekniken hjälper oss att riva väggar och bygga upp fantastiska platser. Tillsammans konstruerar vi världen vi vill vara en del av.
Vi lär oss massor med saker och det är roligt att få vara i skolan. Allt annat vore galenskap. Vem vill vara på en plats så många timmar varje dag och inte tycka det är meningsfullt eller roligt. Jag tänker inte vara med då i alla fall.

Tur att det ligger i mina händer att göra det till bra dagar! För alla!

Jag har världens bästa jobb, jag är lärare…

Gullegull/ Benita

4 kommentarer

Tankar en lördagsmorgon…

Några saker jag måste få ur mig. Inga kioskvältarinsikter, men i min verklighet superduperviktiga!

ETT:
Mässor och konferenser som heter Framtidens lärande eller liknande och som vänder sig till oss som befinner oss i skolan på olika sätt är oftast jättebra. En mötesplats, en kollaborativ yta, ett ställe för tankeutbyte eller nätverkande. Men namnen är missvisande! Och fingervisande på många av våra tankeknutar.

Det är inte framtid som behandlas och processas. Det är ytterst en verklighet här och nu! En riktigt viktigt nutid!

Jag hoppar vidare. Jag blir så lätt så där ocharmigt babblande 😉

TVÅ:
Precis lika muppigt kan jag tycka att det är att prata i termer som ”ny teknik”. Eller det klart det utvecklas och kommer ny teknik hela tiden. Halleluja och tack och lov för det säger nörden i mig!
Men att arbeta med radio borde inte klassas som nåt nytt. Gjorde man den första radiosändningen i början av 1900 tro? Och datorer har funnit sen halvlek i alla fall.
Och även om Internet inte blev en fluga är det i alla fall så där ett halv liv jag har ”surfar”, hängt och möts på nätet eller spelat datorspel.

Nåt som jag gjort i 14 dar börjar kännas o-nytt.

Sen har vi olika skalor och gör saker olika mycket och olika bra. Det är det fantastiska att vi inte är likadana utan kan fylla på med olika saker. Det här är inte menat som att raljera på något sätt, det är en ytterst seriös reflexion (det är nu det blir förvirrande om man lägger till en smiley va? ;))

Jag tror vi nog aktivt måste reflektera över att: För våra ungar så är det HELA livet det nya varit onytt.

En TRE:dje tanke som måste lämna kroppen kommer nu:

Jag har lyxen att i min tjänst möta väldigt många lärare, fler än bara kollegorna på min ”egen” skola. Och jag möter dem oftast i sammanhang där det handlar om kompetenshöjning inom IKT. Fast jag tror reflexionen kan appliceras på alla stunder hela tiden som handlar om lärare och undervisning. Eller i alla fall på alldeles för många stunder, på alldeles för många kloka, fantastiska, kompetenta kollegor.

Och egentligen kanske det är två olika saker. Så det får bli en A & B-del då:)

Så här; jag möter alldeles alldeles för många kollegor som har jobbat ett långt liv, gjort fantastiska saker och spelat roll för så ofantligt många barn som vuxit upp och blivit en del av allt det vi befinner oss i, som plötsligt känner sig värdelösa. Som kanske jobbar sina sista år med känslan i magen av att inte kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt utan tvärt om kanske tvingas sluta med fanan på halvstång fast det borde bara fyrverkerier och bubbel och lycka, efter som det mer står i relation till det man presterat och är en del av.

När man känner att man drunknar av digital dokumentation och ITanvändning är det inte är så svårt att förstå att känslan av att ”inget av det jag gjort är längre bra” och det är urtok! För jädrans vad mycket bra grejer vi gör i skolan, det ska vi fortsätta med. Men vi måste göra andra saker på andra sätt och arbeta med andra frågor eftersom det som sker utanför fönstret inte ser likadant ut och det som händer i kropparna som finns innanför väggarna heller inte är fulla av samma funderingar och förhållningar.

Jag möter lärarkollegor som gråter, ligger sömnlösa, våndas och har ont i magen över den digitaliseringen som sker i deras och våran skolverklighet.

Det betyder inte att det är valbart, vi kan inte bromsa det skenande tåget med alla det fantastiska saker det innehåller. MEN vi borde fasiken ta oss i kragen lite mer och vara ödmjuka inför vår och andras okunskap och att hjälpas åt måste vi väl kunna göra. Alla kan inte vara bärare av allt, samtidigt eller lika fort.

Att känna att man är bra är strävanstillståndet för oss alla. Hoppas jag!

Jag är skitbra på vissa saker, och andra har sina styrkor på andra ställen. Jag önskar att skolan skulle rymma lite mer flexibilitet. Och det gör den väl, egentligen, om det ryms i oss. Vi är ju skolan! Vi som finns i den.

Den andra delen som möjligtvis hänger ihop med ovan babbel, men bara är ihopsatt med osynliga tentakler och nog kommer någon annanstans ifrån handlar om stolthet, yrkesstolthet och känslan av att vara riktigt bra på det man pysslar med.

Jag hör väldigt sällan någon som säger: Det här är jag riktigt bra på. Jag är en alldeles fantastisk duktig pedagog! Jag är asgrym på att förklara och inspirera!
Jag hör inte alls så ofta som jag önskar någon som säger; ”ja men välkommen in i mitt klassrum och se hur jag gör. Sen kanske vi kan titta hos dig och så lär vi oss tillsammans”. Jag ser oftare stängda dörrar.

Jag tänker att det är orimligt att någon är bäst eller riktigt bra på allt (eller tycker man att man är det så tänker jag: ett gigantiskt grattis! Eller jobba lite på din självinsikt;)). Jag tänker att något av det man sysslar med varje dag borde vara det man både tycker mest om i hela världen och är supervass på. Det andra måste vi hjälpas åt med!

Jag är lärare, jag är sjukt stolt över att vara det, jag är jättebra på att vara det! Jag spelar roll, på ett bra sätt!
Sen finns det saker jag behöver öva på och lära mig. Så då gör jag det oxå.
Samtidigt som jag är stolt, bra och glad!


Gullegull/ Benita (@Bsomibenita)

Lämna en kommentar

Vad vill du bli när du blir stor?

När jag gick i första klass, då för länge sen när man fortfarande trodde att man skulle bli en sak när man blir stor, (Jag älskar Micke Gunnarssons prat kring det; ”Du är redan allt…”) så fick jag och mina klasskompisar frågan av fröken jag inte längre minns namnet på: ”Vad vill du bli när du blir stor?

En liten enkel fråga att sätta tänderna i som 7 åring. Jag minns att klasskompisarna ville bli Rockstjärnor, flygvärdinnor, hårfrisörskor eller liknande. När jag själv tittar i min lilla skrynkliga skrivbok med hyfsat stiligt formade bokstäver står det att jag vill: Åka rullstol, ha glasögon och ha en godiskiosk.

Det var nog det mest exotiska jag i min lilla barnkropp hemma på gården i Gävle kunde komma på. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag kan ju verkligen se det fiffiga. Jag kan fortfarande verkligen se det fiffiga. Allt gott nära, man kan bekvämt rulla fram och tillbaka och glasögon, det var en vuxensymbol minsann. 🙂 Mitt liv var klart och utstakat. Hepp!

Så, vad vill du bli när du blir stor?

Jag vill gärna bli älskad och omtyckt för den jag är.

Jag vill bli sedd och bekräftad för den jag är och för det jag gör. Men jag vill känna att jag duger alla stunder alldeles i mig själv

Jag vill gärna bli omhandtagen när jag inte reder allt själv.

Sen vill jag i mage och hjärta känna mer lycka än sorg, mer skratt än gråt, mer nyfikenhet, mer upptäckslust, mer känsla av att klara av än att vackla i känslan kring min egen förmåga.

Jag vill finnas i ett sammanhang där jag spelar roll, på ett bra sätt! Då som nu!

Jag har världens bästa och viktigaste jobb! Jag vill fortstätta ”BLI” en lärande lärare!

1 kommentar

Om Guldhjärtegalan fanns, skulle jag ha en storutdelning idag!

Jag är en otålig av naturen, jag vill NU eller igår och det gör att jag ibland suckar och pustar när det känns som om saker inte händer, eller inte händer tillräcklligt fort. Då säger min kära chef att jag måste minnas att det är en tålamodstävling, som vi alltid måste vinna 🙂

Och visst är det så, Rom byggdes inte på en dag.

Men det är inte det jag tänkte dela, utan jag skulle vilja dela den ofantliga glädjen när man plötsligt bara märker att man befinner sig mitt i ett kreativt myller och det bubblar och pyr av en massa fantastiska små och stora projekt med små och stora ungar och deras fantastiska lärare. 

På min skola händer det MASSOR just nu! Magnarps skola rockar!

Klassen som var först ut med egna datorer på vår skola är en åk 3:a. Det som sker i det klassrummet gör mig gråtfärdig, av lycka.

Fantastiska fantastiska Annica, som låter glädjen att lära få spira som hon gör, är min idol! 25 elever med egna datorer har blommat och de levererar för fulla muggar kan man säga. De skapar instruktionsfilmer, använder alla möjliga kreativa verktyg för digitalt berättande, de bemästrar vår lärplattform Fronter på ett sätt så de borde hålla lektioner för andra lärare. De hjälper varandra, de hjälper oss vuxna, de löser bekymmer som uppstår och plötsligt har de kommit till den punkten där man säger: Åh nej, måste vi sluta redan? De knackar på dörren 20 minuter innan skolan börjar och säger saker; är det okej att komma in och börja redan nu, fast jag inte vill spela utan skriva på min saga eller jobba med min film istället?

Vår specialpedagog säger att hon inte på 10 år sett såna markanta skillnader i läsförståelse och läshastighetstest och andra språkliga test hon utför. En rätt använd dator är ett fantastiskt verktyg, så är det bara. AMEN på det!
Tack för de fantastiska skrivprojekt du gör med barnen Bitte B. Hoppas vi kan göra saker tillsammans alldeles strax!

Men övriga klasser och stadier händer det oxå underverk. Glädjen och kreativiteten i förskoleklass, där de arbetar med sina datorer och sin Smartboard är ju alldeles fantastisk. Glada nyfikna barn som både vill och kan! Inget är omöjligt och man har som pedagog kastat Jante långt åt skogen och vågar vara mitt i det som stundtals känns både läskigt och okänt! Mot oändligheten och vidare!
❤ Birgitta & Bitte, jag är så stolt över er! Verkligen!

Det är ju alltid en fara att börja nämna namn, för man glömmer så lätt att nämna någon. Det är inte min mening, jag bara kände att jämnt utsmetat beröm inte alltid är bra. Inte idag i alla fall!

I går var det Smartboardkurs på RIKT-Ängelholm (Resurs IKT-Ängelholm, som i sig skulle kunna få en hyllningssång, kompetentare (okej, mer kompetenta ;)) människor än Per Pennegård och Stig Hasselgård har jag sällan mött) väl där var 3 av 16 kursdeltagare mina kollegor. Tack Annika, Lena och Bitte B att ni kom. Jag är säker på att det formligen kommer välla ut en massa digital kreativitet över hela stadiet. Lyxigt är det minsann. Tack för ni var med!

På Mellanstadiet är det reklamfilmsprojekt och pedagogiska instruktionsfilmer som spelas in/ska spelas in. Susanne och Lotte jobbar hårt och strax startar vi igång ett större filmprojekt tillsammans med Brittis. Det ser jag fram emot mycket!
Jag håller tummarna för att man drar i gång och vidareutvecklar Sverigeresan via Fronter. (Hör du det Susanne ;)) Eller andra digitala resor nu när vi inte fysiskt kan åka vart vi vill. Det finns så mycket bra och roligt att göra! 🙂 Hejja Hejja!

På högstadiet blev jag mycket glatt överraskat när jag såg hur Stefan i SO’n arbetat med olika sorters Forum i undervisningen. Tjoho ända in i magen kändes det när jag fick syn på det! Att se eleverna ta ställning i olika frågor och svaren från kamrater på deras åsikter var verkligen verkligen proffsigt gjort! Ett sannerligen gott exempel! (som jag hoppas att du delar på lill-TeachMeet) Mer sånt! Och mer spel och mer allt som du är så bra på!

Och Per W’s mattelektioner som igår gjorde min dag. Han har spelat in lektionsgenomgångarna på Smartboarden med tal och skrift där han går igenom är helt helt strålande. Spara som filmfiler, lägga ut till eleverna för repetition eller om man missat lektionen.  Inget extra jobb utan det skapas där och då! Magiskt för att använda ett Fredrikuttryck! 🙂 (Du gör Stefan sällskap på lill-TeachMeet, så klart)

Jag har säkert glömt något mitt i mitt lyckorus!  Och allt vet jag inte ens om. Det händer massor hela tiden, jag ska minnas det vid nästa lilla platå. De där pausplatserna behövs ju oxå! 🙂 Det är något jag övar mig på att minnas:)

Tack för att jag får vara en del av det här och få uppleva resan med er kära kollegor och barn på Magnarps skola!

1 kommentar