Lärartycket 88 eller är det 89 – Benita Sjöberg

Sommarlov är i alla fall dumt, det är jag säker på!

Det är min tur nu, att tycka till om världens bästa yrke, om att vara lärare! Jag tar över stafettpinnen efter otaligt många andra kloka lärare, men nu senast efter Marie Linder som bland annat handlar om ett otroligt spännande projekt vid namn “Education for Democracy”. Läs!

Så här, en sensommardag, när det har gått en liten evighet sen jag var tillsammans med skolbarnen, ungdomarna och vuxna mitt i det bästa jag vet. En evighet sen vi en solig dag i juni stod under ekarna och önskade varandra ett fint sommarlov! Rektors avslutningsprat med kramar, tårar och skratt!

En alldeles för lång liten evighet sen, för mig. För att jag ska tycka att det är bra! För att jag ska tycka att det är roligt!

Jag har världens bästa jobb, jag har världens viktigaste jobb, jag har världens roligaste och mest utmanande jobb. Om varför och hur tänker jag inte skriva om just nu idag. Det går nog dessutom redan att läsa. Och kommer att gå att läsa om, vid andra tillfällen. Säkert många andra tillfällen.

Känslan i magen inför mitt uppdrag, inför mitt yrke, har den här sommaren varit lika nyckfullt som vädret. Jag har i ärlighetens namn, vissa stunder, klurat på om jag inte ska göra annat istället. (medan jag de allra flesta stunderna har så mycket skollängt så hjärtat krampar.)

Att vädret i mig har varit växlande beror framför allt på att det är så mycket som jag inte tycker är så bra som jag tycker det borde vara. Det är så mycket som jag känner är feltänkt och som motarbetar det jag/vi borde kämpa för. Sådant som inte gynnar utveckling, sådant som inte tar tillvara på det unika, glädjen, lusten och nyfikenheten. Sådant som inte har fokus på välmående och som inte alltid kommer ur hjärtevärmen ur människor som älskar det de gör!

När jag av olika anledningar minns, eller påminns, om det faktum att jag tycker bitar brister så funderar jag om jag verkligen vill vara en del av något som strider emot det jag tror på.  Är då svensk skola platsen jag vill befinna mig i och vara en del av?

De stunderna jag klurar på att göra andra saker så fnular jag så klart på vad jag skulle kunna tänkas göra med min tid, istället för att vara lärare.
Sjukhusclown vore spännande, eller personlig assistent skulle vara viktigt, eller inom vården på något annat sätt kanske, eller jag skulle vilka skapa med händerna. Något konstnärligt yrke kanske. Ur hjärta och hjärna ut via händer och mun. Eller trädgårdsmästare, odla saker. Grejen ”gräva, så, vattna och skörda” är ju fantastiskt tillfredställande. Jag skulle oxå kunna tänka mig sitta i kassan på en mataffär, titta människor i ögonen och le och mena det. Det kan jag ju känna skulle behövas.
Men det märkliga är, att oavsett vilket annat yrke jag i tanken ämnar fly till, så ryms kärnan i det jag skulle välja istället och längtar efter, redan i mitt uppdrag som lärare.

Saker som inte är som man vill, får man väl jobba på för att det ska bli så som man tror är bra. Eller?
Min kompis Katta säger att jag helt enkelt får skärpa mig, att det minsann inte är så lätt att hitta saker man verkligen längtar till och älskar och dessutom är bra på.

Just ja, lärartyck-spaning var det. Mina tankar och ord skenar så lätt iväg, även om det faktiskt handlar om just det jag tänkte; Läraryrket i allmänhet, men fenomenet sommarlov i synnerhet!

Så här: Jag tycker inte om sommarlov! Och missförstå mig inte nu, jag älskar årstiden sommar, jag älskar att vara med min familj och mina vänner, jag älskar mitt hem! Jag älskar gröngräs under barfotafötter, att läsa under valnötsträdet i hängmattan och allt annat ljuvligt som hör sommaren till. Men att vara borta ifrån platsen som är tänkt att spela roll och vara viktig och meningsfull i en sådan lång evighet som sommarlovet är, det tycker jag inte om.  Det passar inte mig! Och det kan omöjligt passa alla tänker jag.

Fast det är inte PK att säga att man inte tycker om sommarlov, i alla fall inte om man är lärare och i alla fall inte till andra lärare. Då får man direkt höra att sommarlovet är nödvändigt, för att kunna ladda batterierna och ro i land terminerna. För att helt enkelt orka med.  Att utan sommarlovet skulle man aldrig mäkta med att göra allt som krävs under läsåret. Att det till och med behövs för att hinna med, i kapp eller kanske förbereda det som komma skall.

Hm, jag tänker att det måste vara något med upplägget, uppdraget, som är lite fel på det om det krävs 2 månaders vila för att inte bränna ut sig eller för att mäkta med.
Jag tror det är ett tydligt tecken på att vi är lite fel på det, eller att vi gör saker på fel sätt, om det är så det känns. Om det är så det behöver kännas.

Sen om man säger: ”Nej, jag tycker sommarlovet är fantastiskt skönt, då gör jag en massa saker som jag inte hinner med annars som jag tycker om att göra, eller då reser vi eller då gör jag blablabla… ” då köper jag att man gillar sommarlov.
Men inte om man säger att det krävs för att man ska orka med sitt jobb, världens bästa och viktigaste jobb, då blir jag lite mer skeptisk till hur saker hänger ihop!

Fast det finns å andra sidan en hel rad med saker som jag är skeptisk till som vi vuxna gör och säger. Och jag menar verkligen inte att glida in och skriva någon på näsan eller så.

Mitt sätt behöver ju inte vara ditt sätt, det är ju bara mitt rätt.

Ur ett elevperspektiv är det kanske supergött att ha 10 veckor ledigt, OM man har tio bra veckor med vuxna förebilder som är sunda och som har tid. Och om man har kompisar att vara med eller saker att göra, och om man mår bra, då är det är ju kanske guld!

Vi vet ju att verkligheten inte ser ut så för alla. Det ansvaret är liksom någon annans under 10 veckor. Det känns inte bra i mitt hjärta i alla fall! Jag önskar att saker var mer ofyrkantiga.

Det kluriga är att det känns som det finns för många saker i skolan, med skola, som är förlegat. Saker som inte hängt med, som bara är för att det alltid varit så. Det handlar ibland om undervisning, synen på kunskap, synen på oss lärare, synen på elever, eller lektionspassens utformning, scheman, klassrum, tider. Och i det här specifika fallet om sommarlov!
Sommarlov känns som en sån sak som bara hängt med, av bara farten, och har liksom glömt bort att levla upp sig.

För mig är sommarlov dumt – det är jag säker på!

Men jag är samtidigt hoppfull. För om man lyssnar på plingen och meddelandena som i strida strömmar dyker upp på min skärm så inser man att skolan visst är en plats man längtar till.

Och att det finns ett sommarlov ändrar inte att:

Jag har världens bästa jobb! Jag har verkligen världens bästa jobb!
Jag är stolt och ofantligt glad över att få befinna mig på en plats som kryllar av barn och unga.
Jag tänker fortsätta jobba för att det är en plats alla vill vara på.
Jag vill fortsätta spela roll, på ett bra sätt!

TACK för jag får vara med!

Mot oändligheten och vidare!

Kram, Karma & Kärlek / Benita